Problem, lösningar och nya problem – Tionde dagen i Franska Guyana

Sov lite sisådär under natten. Det var för varmt. F hade stängt av AC:n för att han frös och jag ville inte sätta igång den för att han skulle slippa frysa. Men jag slumrade i alla fall av och till.

Vi hade alarmet på kvart i sju och gick sedan upp och ner till frukosten. Den visade sig vara riktigt bra. Man kunde få ägg och vi fick två stekta ägg var. Det fanns bröd, marmelader, yoghurt, chokladfyllda croissanter, juice, te, kaffe och frukt. Det stod vi oss på hela dagen.

Ett gäng fåglar, eller dinosaurier som F sa, utanför fönstret till matsalen. Trevliga att titta på medan vi åt.

Man hade en kapselmaskin för kaffe och vi visste inte hur man gjorde så jag drack först en kopp te. Vi var först i matsalen och jag hoppades det skulle komma någon att tjuvtitta på. När det kom en ensam man så passade jag på att gå fram för att kolla och han visade mig hur man skulle göra. Så jag gjorde en kopp kaffe också.

När vi kom tillbaka till rummet satte jag mig på balkongen. Så skönt. Städerskan kom och jag visade henne en trasig lampa. Hon sa något om tekniskt och tog med sig lampan. Lite senare kom en man med en ny lampa som han satte i och då passade jag på att säga att jag hade ett problem till. Vår safe fungerade inte. Han löste det problemet också, fast han fick komma tillbaka flera gånger innan det var helt klart. Det var batterier som behövde bytas och delar som satt löst. Man är mycket hjälpsam här.

Regnet kom i en häftig skur. Det var varmt och mysigt på balkongen. Det syns att det är riktigt mycket vatten på marken. Men så fort solen kom så torkade det bort.

Sedan till vårt stora problem. Hur vi ska ta oss till Kourou på juldagens morgon. Om det nu blir någon uppskjutning då. NASA säger just nu att det ska bli så och man har idag, den 23:e, flyttat James Webb och Ariane5-raketen till sin avskjutningsplats.

Vi insåg att utan bil kan man inte förflytta sig alls i det här landet. I alla fall inte nu när det är pandemitider. Det verkar som att all infrastruktur har kollapsat.

F gick ner till receptionen och frågade hur man hyr en bil. Han fick hjälp med något telefonnummer till en uthyrningsfirma och ringde dem. Att kommunicera är svårt, ännu svårare på telefon. Så vi bestämde oss för att ta oss till firman.
Det låg cirka en mil bort, lite utanför stan. Men eftersom vi åkte förbi där när vi fick skjutsen hem från Kourou så visste jag var det ligger. Det skulle ligga bredvid Carrefour.
Ja, det var långt. Ja, det var möjligt att gå dit. Jag anser rent generellt att allt unnder två mil är möjligt att ta sig till fots. Under förutsättning att man inte har bråttom. Helst ska vädret också vara gynnsamt.

Vi gick förbi en enkel bostad, ett hus av korrugerad plåt. Så kan man också bo här i Cayenne. Det är stor skillnad på hur människor lever.

Vi gick och gick. På slutet gick vi bredvid en så stor väg att det kändes som att vi gick bredvid motorvägen. Men det stod i alla fall inte att det var förbjudet att gå.

Ser ni där långt bort i fjärran? Jag blev så glad när jag äntligen såg Carrefour-skylten.

Innan vi var framme passerade vi en sådan där häger igen. Hade det där vattnet, som är bredare än det ser ut på bilden, inte varit hade jag ilat genom gräset. Oavsett om man får eller inte.

Tomten stod och bevakade och kollade att jag inte gjorde något dumt. Som att gå på gräsmattan till exempel.

Slutligen kom vi fram till hyrfirman. Vi var svettiga, trötta och lite oroliga att vi inte skulle få hyra någon bil.En oro som inte var alldeles tagen ur luften för man var lite fundersam kring hur våra körkort ser ut. Men de är snyggt och prydligt märkta med EU:s symbol.
Efter en massa frågor och språkförbistringar, av vilka F:s svar på frågan om e-postadress svarade att vi skulle köra omkring lite bara. För jo, det var ganska svårt att förstå vad killen sa och han förstod inte oss helt bra heller. Han gjorde verkligen sitt bästa att försöka prata engelska och slutligen åkte vi därifrån i en grå liten Mitsubishi Space Star.

Eftersom hyrfirman ligger bredvid Carrefour så hamnade man direkt på deras parkering och där var det dagenförejulaftonkaos. Alla var där och skulle julhandla.

Man har lite av sina egna trafikregler här. Man blockerar varann, sträcker ut handen genom bilfönstret och stoppar medtrafikanter och beter sig. Jag lärde mig det när vi åkte till Kourou med B. (Bilden tagen inifrån vår bil, men det var inte jag som körde)
Vi kom i alla fall framåt och till sist hittade vi en parkeringsplats längst bort på parkeringen. Sedan gick vi in i Carrefour. Det är Frankrikes största detaljandelskedja.

Det var hur mycket folk som helst. Men när man väl var inne i själva affären kunde man hålla bra avstånd. Munskydd, som jag döpt om till käfttrasa, var obligatoriskt.

Vi köpte bara lite dricka, ett par croissanter och en flaska vin. Vi har möjlighet att åka dit igen och det var väl egentligen inget vi skulle ha. Jag bara ville gå in där. Tyvärr hittade jag inte husgerådsavdelningen, om det fanns en sådan. Ville kolla om de hade bokstäver.

Vi körde sedan hem till hotellet och vilade. Jag drack lite vin och började se en serie på TV4play, Tell Me Your Secrets.

Fick mail från Air France som skrev obegriplig info om att man nu inte får komma in i Sverige utan ett färskt pcr-test. Det gick inte att utröna vad som gäller för jag vill minnas att man inte kan neka svenska medborgare tillträde till landet oavsett prover eller inte. Men man rekommenderar att man tar ett prov så snart som möjligt efter att man kommit till Sverige. Hur som helst så kan vi inte få till ett pcr här där inget verkar fungera och ingen förstår vad vi säger. Att vi skulle hinna få till det i bytet mellan våra flyg i Paris är en utopi. Fy faan vad jag är trött på pandemin och allt vad den drar med sig!

På kvällen hade vi planerat att gå till Koté Krep. Enligt nätet skulle det vara öppet, men när vi kom dit visade det sig att det satt en lapp på dörren att det var stängt dagen före julafton. Det var väl okej, så kan det ju vara hemma också att informationen på nätet inte stämmer under helger. Vad som däremot inte kändes okej var att alla, de få som finns, restauranger i området var fullsatta. Det var en hel del stora sällskap som tog upp det mesta av platserna.
Vi bestämde att chansa på att den kinesiska vi var på här om kvällen skulle ha öppet. Jag var inte överförtjust att gå dit eftersom det ändå var en bit iväg och i mörkret är det inte optimalt att gå i vägkanten. När vi kom fram visade det sig att den också var stängd. Men man har ”ett hål i väggen” med tillhörande uteservering. Alltså ett gäng bord och stolar. Men där fick man inte sitta och äta på grund av pandemin. Man fick bara köpa mat och ta med hem. Vi som varken har tallrikar eller bestick gav upp. Vi gick hem.

Hemma drack jag lite drickyoghurt och F åt den choklad vi hade kvar och vi enades om att vi skulle överleva utan mat ill frukosten nästa dag. Men jag säger det igen: Jag hatar den här pandemin! Dubbelhatar! Trippelhatar! Hatar så in i h..vete!