Orkar knappast ens andas, ändå kämpar jag på

Det susar och brusar i huvudet. Jag känner mig yr och har svårt att andas. Ändå måste jag kämpa mig igenom vardagen. Tänker på, och har som ledstjärna, Martin  Luthers ord: ”Även om jorden skulle gå under i morgon planterar jag mitt äppelträd idag”
Det finns betydligt mindre poetiska sätt att uttrycka samma sak. Ett av dem är ”Business as usual”.

Vaknade ganska tidigt, men tvingade mig att somna om. Jag behöver sova om jag ska orka med de kommande två veckorna som är fulla av olika aktiviteter. Inte minst arbete. Men också studier, tentor, en begravning och det där städ- och sorteringsprojektet som måste hanteras.

När jag gått upp, ett par timmar senare, drack jag kaffe och hanterade sedan månadens räkningar. Hade några som behövde betalas mycket snart och då kändes det lika bra att ta allt på en gång.

Efter mer kaffe, några mail och bloggkommentarer pluggade jag en stund. Med en stund menar jag ett par timmar.

Fixade lite ditten och datten. F ringde och bad mig bevaka ett paket som man skulle lämna trots att han ville hämta det. Det är något nytt skit man fått för sig att paket ska dumpas lite varstans och sedan har kunden ansvar om paketet försvinner. Han var minst lika stressad som jag var i måndags när jag fick skynda från Växjö, 50 mil, med hjärtat i halsgropen för att se om paketet var kvar. Man får oftast inte välja utan blir bara meddelad att nu har vi lagt ett paket i din trappuppgång. Det är rena lotteriet. Ibland försvinner paketen, ibland finns de kvar. Betala ska man däremot göra. Oavsett.

Jag vilade en timme, hade behövt sova längre. Sedan ett möte på zoom. Jag skulle till jobbet och något paket var ännu inte levererat. Det var bara att ge sig av och hoppas på det bästa.