Att Job och Jona hade ett uppdrag är ju helt klart. Frågan är om också jag har det. Alltså ett jag inte vill ha. Precis som nyss nämnda gubbar.
Det är alldeles för många som tycker jag ska lösa deras problem. Allt från att jag ska ta hänsyn till att de har något slags underförstådd rätt att ta min tvättid, städa dåligt, eller inte alls, efter sig och sedan bara slå ut med händerna och säga på bruten svenska: ”Vi är grannar. Du måste förstå”. Detta, med lite olika scenarier, händer nästan varje gång jag har tvättstugan. Träffar jag personen i fråga så får jag höra att jag ska förstå. Vad är det jag ska förstå? Precis samma beteende som de där polackerna som svinar ner på vandrarhemmen och tycker att det är någon annan som ska städa efter dem. Idag blev jag arg. Ja, för att vara väldigt exakt blev jag förbannad och skällde ut kärringen. Frågade också varför det alltid var jag som skulle förstå. Varför bara jag skulle vara förstående för att jag är granne. Det gällde väl åt andra hållet också?!!
Tro nu inte att kärringen förstod vad jag menade. Istället slutade det med att hon blev arg på mig för att hon var sen till en tid hos doktorn. Orkade inte ens säga till henne att det då varit ännu viktigare att vara ur tvättstugan när hennes tid var slut istället för att använda en kvart av min också. Hade jag inte skällt hade hon väl fortsatt ännu länge. För det var inte förrän jag tappade humöret som hon ens började avsluta sin tvätt. Suck!
Sen har vi han som flera gånger i veckan skickar sms och tigger pengar. Nej, han tigger inte. Han vill ha ett lån. Men jag vet, och det borde ju han också veta, att han inte kan betala tillbaka. Därför har jag sagt nej efter att han ”lånat” (läs fått) 800 kronor.
Jag vet att han har det svårt. Precis som mängder av människor har. Han är hungrig och har inga pengar. Jag har till och med sagt till honom, i klartext, att hans försörjning inte är mitt ansvar och att jag inte orkar. Jodå, det förstår han. Sedan kommer det igen: Men du kanske kan låna mig ett par hundra. Suck!
Sen har vi en av mina vänner som lånat stora summor och som nu verkar låtsas som att det aldrig hänt. Jag vet inte hur jag ska ta upp det med henne. Hon har det också ekonomiskt svårt, men är en av dessa som verkar fått för sig att jag är något slags bank. Men istället för att betala tillbaka pratar hon om vänskap. Jag överlever väl utan dessa tusenlappar, men jag blir irriterad. Hon kunde väl ändå nämna pengarna. Förut sa hon att jag skulle få lite när hon fick pension, som sedan inte pengarna räckte till. Men nästa månad… Hon kommer aldrig att ha råd att ge mig dessa pengar. Det behöver man inte vara Einstein för att inse. Suck!
Det är så många som pockar på uppmärksamhet och kräver min hjälp. De tar inte nej som ett svar. De fortsätter tjata. Suck!
För den som inte kan sin Bibel: Job drabbades av olika förbannelser och Jona blev svald av en valfisk. Själv kommer jag säkert att bli drabbad av karma. Men jag har tröttnat på att alltid ställa upp utan att få något tillbaka.
Jag tyckte det var bra att du läxade upp kvinnan ordentligt. För att det ska fungera med en gemensam tvättstuga så krävs det alla tar hänsyn och följer uppsatta regler. Det handlar inte om att förstå utan att alla måste ta sitt ansvar. Punkt slut i min värld.
Att låna ut pengar till vänner kan vara ett känsligt kapitel. Om man inte får dem tillbaka så kan det skära sig rejält så det är frågan om det är en risk värd att ta. Jag har aldrig fått frågan men jag tror nästan jag hade valt att säga nej. Sedan beror det så klart på hur nära man står varandra också och vilka omständigheter som föreligger.
Kram och god kväll!
Ja, det är knepigt. När det gäller den där killen så var det nog mest att ag ville hjälpa honom. Jag såg det inte direkt som ett lån. Men att han fortsätter tjata irriterar mig. Jag har sagt nej så många gånger nu så han borde förstå att jag inte tänker ge honom mer pengar.
När det gäller den här kvinnan så är det en nära vän och hon har en svår situation. Självförvållad visserligen, men svår. Men det handlar o mycket pengar och hon borde i alla fall nämna dem tycker jag. Men det är så pass länge sedan och jag har klarat mig utan dessa pengar så det går nog bra ändå.
Men det är irriterande rent allmänt att jag ses som den som ska lösa alla problem för alla. Jag satte ner foten rejält i helgen när jag var hos min bror och svägerska. Jag är trött på allt gnäll om hur synd det är om dem och hur svårt de har. Hur hög elräkning de fått osv osv… Det är varken mitt fel eller mitt ansvar. Jag sa till på skarpen att jag tycker vi ska prata om något roligt när jag kommer och att jag tröttnat på deras gnäll.
Jag känner mig arg, trött och grinig just nu
Kram
Om du har ork & lust – och om vi lyckas synka våra ledigheter – vore det trevligt med en lunch! Lovar att jag vare sig vill ha pengar eller hjälp…
Tvättstugan verkar vara ett allmänt irritationsmoment och jag är hjärtinnerligt glad att jag slipper besöka den på Odvalds. Det knotas om både det ena och det andra.
Lånar man ut pengar till någon vän och det verkligen är menat som ett lån, tycker jag att man ska se till att skriva ett lånebrev, för då finns förutsättningen att man kan få fortsätta vara goda vänner. Att göra som den där kvinnan du skriver om, att bara låta bli att nämna pengarna, är väldigt respektlöst.
Ha en fin fortsättning på onsdagen.
Kram, Ingrid
Hej. Jag tycker att det är väldigt okamratlig att inte nämna hennes skuld till dig. Om du får tillfälle kanske du kan säga att hon kan börja betala tillbaka 50 eller 100:-i månaden. För du ska ju inte jobba extra och slita din hälsa för att hjälpa andra./ kram Anki
Egentligen förstår jag inte hur du menar att jag är okamratlig som inte påminner henne. Jag vet att hon vet och inte behöver påminnas. Jag vet också att hon har en pressad ekonomisk situation och att påminna skulle bara pressa henne, men inte göra att hon kan betala tillbaka. Hon är satt på existensminimum.
Den här killen har socialbidrag, som är betydligt lägre än existensminimum. Han är inte direkt ”clever” så jag tror inte att han förstår att han aldrig kommer att kunna betala tillbaka. Men det visste jag från början så där handlar det om att jag gav honom ett antal hundra.
Det var hans tjat som gjorde mig irriterad när jag skrev. Typ ”Jag vet att jag är skyldig dig XX hundra. Men om jag får låna en eller två hundra till så får du allt samtidigt”. Gång på gång. Trots att jag sagt nej många gånger.
Du får naturligtvis tycka att jag är okamratlig, det är din tolkning. Men jag håller inte med.
Kram