Reflexioner och en resa norrut

Så var första perioden i Ljungby över. Mitt egentliga uppdrag börjar inte förrän vecka 13, men jag fick några av de vakanta passen före också. Behöver ju få lite inkomst, även om det är skönt att vara ledig och inte jobba.

Det har varit intensiva dagar med mer nytt än hjärnan riktigt orkar processa. Då menar jag inte själva intensivvården, för intensivvårdat har jag gjort i över 30 år. Men det är nya lokaler, nya arbetsrutiner, nya människor och en och annan ny apparat. Till exempel har jag aldrig arbetat med respiratorn Hamilton tidigare. Blev visad lite snabbt, principen för vård i respirator är ju lika i grunden, men jag har letat rätt på några instruktionsfilmer på nätet så jag kan lära mig hitta i displayer och lära mig just det företagets termer för olika ventilationsmodes (sätt att ställa in andningen på).

På torsdagen hade jag min introdag, men redan på fredagen var det dags att jobba självständigt. Den där introdagen är till för att fixa med behörigheter till olika system, lära sig hitta på avdelningen och ta till sig rutiner. Så gott man nu hinner. Det har hänt att jag kommit till avdelningar där jag fått några timmar bara före det att mitt pass börjat. Men man vänjer sig och lär sig att fråga om det man behöver hjälp med. Inte minst hur man dokumenterar behöver jag ställa frågor om. Men här verkar man välvilliga och hjälpsamma och det underlättar.

Natten mellan måndag och tisdag gjorde jag min första natt. Jag ska i stort sett enbart jobba nätter framöver. Eftersom det just då inte fanns någon patient på IVA, den jag haft under helgen hade åkt till vårdavdelningen, var det lugnt. Man ville lägga in en patient för att avlasta vårdavdelningspersonalen, men det var ingen intensivvårdspatient och vi bestämde att jag skulle gå upp till avdelningen istället och ha hand om patienten där. En betydligt mer praktisk lösning.

Trots lugnet var jag trött när jag åkte hem till vandrarhemmet. La mig och sov ett par timmar och packade och städade sedan. Jag skulle checka ut 11:00, men man hade sagt att det inte var så där väldigt noga med tiden. Tror klockan var 7 minuter över när jag satte mg i bilen och körde iväg. Då hade jag också bokat rum för nästa gång jag ska åka ner.

Det var soligt och fint, riktigt vårväder. Körde ut på E4:an och vägen mot Jönköping. Hade ett ärende på sjukhuset där.

När jag kom fram gick jag in på IKEA och köpte två påsar Dumlekolor att lägga i personalrummet till kamraterna. Jag var hungrig och köpte kaffe och lite att äta. Det var hög tid för lunch.

Kaffe, korv med bröd och en pizzaslice. Kanske inte den nyttigaste lunchen, men jag gillar verkligen IKEA:s utbud på snabbmat.

Därefter letade jag rätt på en parkeringsplats på sjukhusområdet. Jag hade turen att hitta en personalplats. Har ju fortfarande mitt P-tillstånd.

Det var trevligt att träffa folk, men det var en hel del jobb på gång och det blev korta möten med dem jag pratade med. Mitt huvudärende var att hämta en bok jag beställt av en kille som kör ambulans, men som också är fotograf. Hade kommit överens om att han skulle lämna den till chefen på IVA så jag kunde hämta den där. En praktisk lösning istället för att skicka den. Jag har ju ändå vägen förbi där titt som tätt.

Boken är foton från pandemin. Jönköping fick Sveriges första covid19-patient, som själv sökte vård efter att varit i Kina.
Ryhov är det sjukhus som hade flest överlevande IVA-vårdade covid19-patienter i landet. Det förvånar mig inte alls för mer välorganiserad IVA-avdelning får man leta efter. Allt är så väl genomtänkt och inget sker på en höft. När covid19 kom visste ju ingen hur de skulle vårdas, men man var snabb på att fundera ut ett sätt som skulle visa sig fungera väl.

Jag jobbade inte i Jönköping under den första vågen, men vi som har jobbat med de här patienterna är på något vis sammanlänkade för evigt. Tror inte att det är någon som stått mitt i pandemin som inte förändrats i grunden. Jag köpte boken eftersom jag känner många av dem som är med på bilderna. Men också för att det är ett slags tidsdokument. Det är lätt att tänka att då är då och nu är det över. Men, som jag nyss skrev, vi som jobbade då har förändrat vår syn på livet för alltid.
Det var lätt att få uppfattningen från media att det mest var gamla människor som drabbades. Men på sjukhusens IVA-avdelningar var det unga patienter. De gamla kom aldrig dit. Många dog hemma på sitt äldreboende och i vissa fall hemma i sin lägenhet. Eller på en vårdavdelning. Man IVA-vårdade bara dem man trodde skulle ha en chans att klara sig. Om det fanns plats, för det gjorde det ju inte alltid.

När jag fått min bok sa jag hej då och åkte till Carglass där jag bokat en tid eftersom jag fick ett stenskott på vägen ner. Men det visade sig att jag hade ytterligare ett uppe i den mörka delen av rutan och det gick inte att laga. Då lagar man inget alls utan det är byte av ruta som gäller. Men jag valde att vänta för med lite tur så tar det tid innan de spricker iväg över rutan.

Jag fortsatte min färd norr ut mot Stockholm. Var ordentligt trött och bestämde mig för att stanna. Köpte korv och mos som middag.

Det var gott, men naturligtvis ett dåligt val att äta korv igen. Men jag kände mig trots allt lite piggare. I alla fall en stund.

Stannade ytterligare ett par gånger på vägen. Dels för att slumra en stund, dels för att köpa en dricka. Jag var så törstig efter den kryddiga korven och säkert även för att jag kryddat mitt mos mer än väl.

När jag kom hem körde jag in på gården och lastade ut, parkerade sedan i garaget och gick in. La mig i ett hett bad och gjorde sedan kaffe och tittade på playTV en stund. Jag var så trött.

PS Hemmahemma var det rejält med snö, is och halt. Jag hade rest från våren till vintern. DS

Det här inlägget postades i Livet, Ljungby, Mitt nya (arbets-)liv. Bokmärk permalänken.

2 svar på Reflexioner och en resa norrut

  1. znogge skriver:

    Att du kan ditt jobb tvivlar jag inte en sekund på men det är ju ändå mycket nytt på en ny arbetsplats så klart.

    Hur de gamla och svaga hanterades under pandemin tycker jag lämnade en del att önska. En del fick inte vård, i några fall tvingade de anhöriga till sig vården och personen överlevde. Glädjande att Ryhovs sjukhus snabbt hittade ett bra koncept för vården. Alla blev väl mer eller mindre tagna på sängen och det var en helt ny situation. Sedan har Sverige på tok för få vårdplatser. När Husse jobbade på sjukhuset i stora staden hade de ”skarpt vårdplatsläge” var och varannan dag. IVO:s granskning av akutsjukvården är ju inte heller nådig. Däremot så all heder till all personal!

    Kram

  2. Anna i Portugal skriver:

    Att byta arbetsplats innebär ju alltid lite nytt att lära sig, då är det tryggt att vara självgående i själva jobbet! Det är inte alla dagar som blir en varierad kost med bara bra innehåll, det blir som det blir tänker jag. Livet. Skönt att smygstarta lite på nya jobbet med gissar jag.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *