Som i ett nafs

Dimman låg tät på söndagskvällen och bitvis såg jag knappt vägen. Men som tur är så är resan mellan Södra Ljunga och Ljungby kort. Totalt 1,6 mil mellan vandrarhemmet och sjukhuset, så själva resan på landsbygden är kanske 1, 3 mil. Gissningsvis. Men det är obehagligt att inte se ordentligt när man vet att det ofta springer djur över vägen. Och då menar jag större djur.

Det fanns en patient på IVA och det föll på min lott att ha ansvaret för hen. Det var en ordentligt sjuk patient i respirator och där vi skulle starta dialys. Det var redan midnatt när vi fick igång dialysen och sedan var det pyssel med provtagningar och läkemedel hela tiden och plötsligt var det morgon. Jodå, jag blev avlöst och kunde äta min nattlunch. Men jag åt den inne på expeditionen så jag skulle vara nära patienten om något hände. Vi har ju inte rast, bara måltidsuppehåll om arbetet så tillåter.

Innan jag avslutade mitt pass satte jag ner en ventrikelsond. Patienten skulle få sondmat. Det är mer fysiologiskt att få sondmat än ”dropp” och man väljer det som näring i de fall då det inte finns något som gör att man inte kan ge mat i magen. Jag försökte slingra mig undan den arbetsuppgiften med att säga till jouren att det kan väl ”dagen” göra. Men det ville han inte, han ville att vi skulle komma igång med näringstillförsel direkt. Så det var bara att bita i sura äpplet. Men det gick nästan för lätt, eller så kan man väl inte säga, men det gick geschwint och när jag gick hem hade sondmaten startats. Jag var väldigt nöjd med natten totalt sett. Tog åt mig äran av att proverna blivit klart förbättrade. Men då skojade jag bara förstås. Det var ju dialysen som gjort att patienten var bättre. Inte mina magiska fingrar…