Trots att jag hade alarmet på sju om jag inte upp förrän vid halv nio. Behövde verkligen ta det lugnt som start på dagen. Somnade faktiskt om en stund och fick ihop drygt åtta timmar sömn.
Gick upp och serverade mjukmat åt pojkarna, gjorde kaffe och två mjukmackor. Äter mest knäckebröd men ibland så…
Tog med mig min frukost till schäslongen och satte mig att läsa bloggar, kommentera lite här och där och fundera ut en dagsplanering.
Läste en artikel i DN om sjuksköterskor som inte orkar jobba heltid. Så är det. Det gör man inte om man inte ska bli sjuk. Det är ytterst begränsade perioder jag orkat jobba heltid under min dryga 50-åriga sjukvårdskarriär. I början förstås, då när det ännu inte hade urartat och blivit omöjligt att orka både jobba och leva. Men sedan då allt som var ”lättare patienter” flyttades ut till öppenvård och polikliniskt (de som är hemma och all vård sker vid besök, som kan vara dagliga, på mottagningar eller dagavdelningar) och man bara hade riktigt sjuka, vårdkrävande inlagda så blev det omöjligt att orka med.
Samtidigt så minskades personalstyrkan, sjukvårdsbiträden togs bort och så även köks- och städpersonal. Ni anar inte hur många golv jag har svabbat på olika avdelningar genom åren. Tror dock att IVA-avdelningar alltid haft sin städpersonal kvar. Men jag skulle kunna skriva en bok om skräcknätter då patienterna behövde smärtlindrande injektioner och kräktes i parti och minut och jag sprang mellan skurhinken, läkemedelsrummet och patienterna. (Nej, jag ska inte berätta var det var någonstans. Jag hoppas man har ändrat på detta nu, jag vägrade gå dit efter tre arbetsnätter då en av patienterna hunnit ramla ur sängen och fått en bruten höft. Vi var två sköterskor på en hel avdelning, alltså två personer som skulle sköta allt).
Numera jobbar jag ”på timmar” och lägger egna schema, väljer vilka av de vakanta passen jag vill ha. Jobbar ungefär halvtid. Det känns lagom just nu, men 75% är väl mitt ideal. Att jobba heltid, speciellt om man jobbar treskift vilket de flesta arbetsgivare vill att man gör, är man aldrig ledig, verkligen aldrig. De få lediga dagarna går åt till att städa, tvätta, fixa till matlådor för kommande arbetspass och annat praktiskt. Har man barn blir pusslet övermäktigt att få ihop.
Eftersom det är brist på utbildade specialistsjuksköterskor är det vanligt att man måste ta extrapass. Antingen jobbar man på de dagar man skulle varit ledig eller så jobbar man två pass i rad. Det finns mer eller mindre alltid ett par kollegor som jobbar dubbla pass, alltså 7:00 till 21:30. Men när jag kom tillbaka efter att varit borta från avdelningen några år upptäckte jag att man numera inte pratar om dubbla pass. Numera kallas dessa långa, dubbla arbetspass för att jobba heldag och ett vanligt pass, då man varit på jobbet 8 timmar, är en halvdag. Jag blir galen när jag hör det, det är en språklig styggelse att döpa om ett fenomen så det ska verka normalt. En spade är alltid en spade brukar man ju säga och det gäller i allra högsta grad här. Jobbar man två personers arbetspass ska det framgå även i språkbruket. Jag vet inte om språkbruket är ett Stockholmsfenomen eller om det sägs så i hela landet. Jag hade inte hört det under mina år i Västra Götaland och Småland och blev i det närmaste chockad när jag kom tillbaka till Karolinska.
Min reaktion är inte mot att man måste jobba dubbla pass, för det måste man om personalen ska räcka till, utan att man försöker dölja det med att kalla det ”jobba hela dagen”. Men det är ju inte att undra på att folk inte orkar mer än några år i vården. Jodå, vissa orkar men många flyr till andra yrken eller är långtidssjukskrivna. Jag är uppriktigt oroad för vårdens framtid. Vi kan ju inte bemanna alla vårdplatser idag hur ska det då bli framöver. Vi har redan lägst antal slutenvårdsplatser per capita bland OECD-länder.
Så återgår vi till min vardag här och nu:
Det är alltså söndag och jag ska plugga, sortera, städa och fixa hemma, träna och ”fira söndag” som ju är en vilodag enligt tradition. Jobba ska jag däremot inte göra förrän efter påsk. Någon förmån ska man ju få unna sig som jobbonär.
Efter att skrivit mitt bidrag till Veckans foto #6 var det så dags för en studiestund. Klockan var strax före elva och jag satsade på att läsa till klockan två.
Vid tvåtiden gör jag mig klar och kollar att träningsväskan är i ordning. Sedan går jag till T-banan och åker till SATS.
Efter träningen duschade jag och tvättade håret. Eftersom jag ska träffa M. i stan avstod jag från att lägga tid på bastun.
Vi skulle ses på vårt ställe, där vi oftast ses numera. Jag kom först och valde samma bord som senast.
Vi åt lite olika saker, jag dricker ju inte vin nu under fastetiden. M. är vegetarian, men jag valde ändå annan mat än hon.
Matjesill, potatis, brynt smör och en alkoholfri öl. Drack en kopp svart kaffe efteråt. Gott och lagom med mat.
Efteråt, när vi pratat en stund, åkte jag hem. Klockan var inte sent, men ändå lite väl mycket för att ta tag i städning och sånt. Får bli imorgon istället.
Jag kan mer än väl förstå att det är väldigt krävande att arbeta heltid. Sedan är det intressant vilka uppgifter som kan tillkomma. Jag hade väl aldrig trott att jag skulle torka skolans dörrhandtag under pandemin men nu har jag det på mitt CV.
Hur man kan kalla dubbla pass för heldag är synnerligen märkligt minst sagt. Det måste naturligtvis vara drägliga och realistiska arbetsförhållanden om man inte vill ha en flykt från yrket. Sjukvården är inget kall längre utan just ett arbete.
Kram