Jobbar för att leva, lever inte för att jobba

Det är dags för en lång arbetshelg, den började redan igår, på torsdagen. Det är inte ofta jag jobbar så intensivt med många pass i rad. Men jag behöver jobba in lite tid för att ha en längre ledighet när L..a kommer hit.

Nu är det redan lördagsmorgon och jag har gjort hälften av passen. I alla fall helgens pass.

Torsdagen var helt okej och det var fredagen också. Tycker så mycket om mina arbetskamrater, i alla fall för det mesta. Att trivas på jobbet är viktigt och om jag ska ge något råd till den yngre generationen så är det just att skaffa ett yrka som känns spännande och stimulerande och att se till att jobba med folk man trivs med. Man kan inte älska alla, men om man inte hittar någon man trivs med så är det dags att byta arbetsplats. Blir riktigt beklämd när jag läser att unga människor bara längtar efter att gå i pension och slippa jobba. Läste igår i en blogg om en person som längtat efter att bli pensionär redan i ”dagis” (det som kallas ”föris” numera). Personen i fråga är heller inte så gammal och har långt kvar till den där pensionen och skulle kunna hitta en plats i arbetslivet att trivas på. Men en del väljer att ha det så… Tyvärr blir det allt vanligare i den yngre generationen.

Det var dags att göra ett dagsverke före jobbet.

• Bar ut disken
• Värmde diskvatten
• Diskade
• Gick iväg med några soppåsar till moloken
• Städade toaletterna
• Bar bort soppåsen från toaletterna
• Lagade lite att äta
• Packade kvällslunch
• Åt
• Hittade mer disk som jag bar ut
• Vattnet hade kallnat så disken fick stå på vänt
• Bytte om

Det blev dags att åka för en lördagskväll på IVA.

Kvällen blev helt okej, Till en början gick tiden sakta men sedan speedade den upp och plötsligt var det dags att rapportera över till natten.

När jag kom hem gjorde jag ett par rutbrödsmackor med ost. Till det ett glas av det goda, röda vinet. Självklart serverades det mjukmat till pojkarna.

Så var det dags för söndag. Inget speciellt med det, en dag som alla andra med jobb och andra plikter.

Kaffe och frukost. Eva Röses sommarprogram medan morgonen och dagen tar plats i mig. Vet egentligen inte riktigt vad jag tycker om programmet.

Det har redan blivit dags att planera hösten. Antagningsbeskedet för högskolekurserna har kommit och jag har tackat ja. Har sedan länge ett teaterbesök inbokat och idag köpte jag biljett till tre jazzkonserter på Konserthuset. Det kommer några filmer under hösten som jag absolut tänker försöka hinna se och även några teateruppsättningar. Men som vanligt får vi se vad jag hinner.

Tittade på ett par avsnitt av Tordyveln flyger i skymningen. Den skrevs ursprungligen som en radioföljetong av Maria Gripe och Kay Pollak med start 1976 och har sedan gått i repris många gånger. Den gavs ut som roman 1978 av Maria Gripe och har nu spelats in som TV-följetong.
Det är en ungdomsserie, men även en klassiker som man nog ”borde” se någon gång i livet. Trots att jag hörde radion utannonsera den när jag växte upp blev det aldrig av att lyssna. Men nu är det dags för Tordyveln!

Hann städa toaletterna medan jag pratade med M. i telefon, 1 timme och 17 minuter hinner man en del på.

När jag var tillbaka i stugan åt jag två knäckemackor och packade min kvällslunchlåda. Bytte om och gav mig iväg till jobbet.

Precis när jag var klar på toa i omklädningsrummet ringde min mobil. Kände inte igen numret men tänkte att det var bäst att svara ifall den hänt någon anhörig något.
Det var ”ogräspolisen” som ringde och jag fick mg en ordentlig utskällning. ”Hur tänker du? Tänker du något?” var en av de saker jag fick höra. Man ivll ha en skriftlig detaljplan med tider och planer för min trädgård. När jag sa att jag vet att de vill det men att jag inte hunnit fick jag ett snäsigt svar att ”det tar bara fem minuter att göra en sådan plan”.
Tror snarare att det tar fem timmar. Minst.
Man leker myndighet och läxar upp som om det skulle handla om något brottsligt. Att säga till någon ”Hur tänker du? Tänker du något?” skulle jag aldrig få för mig att säga till någon annan vuxen som jag inte känner superväl. Det är väl sådant en förälder kan säga till en tonåring som stulit en bil kanske, eller något annat brottsligt. Men att ringa upp och säga sådana saker till någon man bara känner ytligt är helt åt fanders. Jag tog upp det här med att jag får anonyma hatbrev och det verkade man ju inte ta på något allvar alls. Bara att man försvarade sig med att det är ingen i styrelsen som skriver dem.
Att man inte kan förstå att det finns saker i livet som måste prioriteras före ogräs verkar vara det normala här. Jag räknade upp en massa allvarliga saker som hänt i mitt liv och hur det är nu. Men det viftades bort och rensa ogräs hade högsta prio.
Att man sen inte kan stänga grinden efter sig en endaste gång när man ränner där och kontrollerar gör mig galen. Hur  jävla svårt kan det vara för vuxna människor att stänga en grind efter sig?!!

Jag mådde dåligt hela eftermiddagen och kvällen och hade ont i magen. Allt detta hat som man häller över mig. I den här föreningen saknas verkligen omtanke och förståelse för andra. Men jag var varnad av några som inte orkat stanna kvar utan sålt sitt hus och skaffat ett annat. Men jag vill inte ge upp. Jag vill bo här!!! Men jag vill vara ifred.

Efter jobbet åkte jag omvägen förbi Västberga och köpte mjukmat. Den var slut och Kingston blir så ledsen då. Orvar bryr sig inte, han är nöjd med torrfoder om det inte finns annat.

Hemma satte jag mig ner en stund med kaffe och en mazarin. Det har varit en ganska bra vecka tills det där telefonsamtalet som verkligen golvade mig. Jag är så på gränsen till att gå in i väggen av alla bekymmer som måste lösas och gränsen är i stort sett nådd.
Men strax ska jag sova. Imorgon är jag ”ledig” och ska bland annat tvätta. Men jag ska försöka komma iväg till gymmet och göra av med katekolaminer (stresshormoner).