Skrivpuff är dagliga skrivarutmaningar från författarcoachen Ann Ljungberg. Inspirationsövningar för dig som vill komma igång med – och få kontinuitet i – ditt skrivande. Man skriver när man vill och hur ofta man vill.
För femton år sedan, när sommaren stod i sin blommning, hade jag fått nog. Nu var det inte så att beslutet kom på en och samma gång, jag hade funderat på det rätt länge. Ja, jag hade till och med sagt till M att om det inte blev en ändring skulle jag flytta.
Att lämna är ett stort steg och jag hade verkligen försökt allt, ja till och med att priodvis bo i min lägenhet i Stockholm för att orka med. Men det blev ingen ändring, istället ökade kraven på mig då jag var hemma. Jo, det kallades hemma fastän jag kände mig som en gäst och på alla sätt blev påmind om att huset inte var mitt.
M blev vansinnig på mig när jag gjorde slag i saken. Han kunde inte förstå sin roll alls i det hela, jag hade ju lovat att älska honom i lust och nöd. Jag som var troende kunde väl inte göra så!
M var omtyckt i samhället där vi bodde och alla stod på hans sida. Det var ju klart att det var mig det var fel på. Inte kunde väl han som var en så omtyckt och bra företagare gjort något fel. Han som var så snäll. Ryktet spreds att han kastat ut mig.
När jag flyttade tog en lång räcka hämndaktioner vid. Han vägrade skriva på skilsmässopappren, jag fick inte mina personliga tillhörigheter, han la ut mina kläder i regnet på gården och, hör och häpna, han lät folk slå sönder min bil. (Han berättade det för mig, att det var han som fått det gjort men att jag aldrig skulle kunna bevisa det). Polisen gick helt på hans linje när jag anmälde det och vägrade ta upp en anmälan med motvieringen ”Jag vet vem han är, han har inte gjort något sådant. Du hittar bara på.”
Visst jag hade lovat att älska i lust och nöd. Men jag hade inte lovat att stå ut med psykisk misshandel, inte lovat att plocka upp och städa i en svinstia, inte lovat att ta upp snusbussarna som spottades på golvet. Jag hade inte lovat att stå ut med hans ständiga alkoholdrickande, ja många gånger fick jag köra honom runt till hans kunder dagen efter när han var onykter. Jag hade inte lovat att att vara slagpåse för hans ex alla påhitt och lögner. Hennes telefonterror och vid ett tillfälle knivhot. Jag hade inte lovat att förnedras och hånas för den jag var. Inte lovat att stå ut med svartsjuka byggd på inbillade idéer om snygga läkare och sex på lasarett. Jag hade kort sagt inte lovat att det var okej att behandla mig som ett djur.
I min värld är löften heliga, men de är ömsesidiga. Man ska hålla det man lovat, men man har också rätt att bemötas med respekt.
Jag instämmer helt och fullt med din syn på löften. Verkligen! Jag känner igen det du skriver om ditt ex och att bryta upp ur det förhållandet. Det var på ett liknande sätt med mig och mitt ex, barnens pappa. Han gick aldrig så långt som att slå sönder min bil, men i övrigt är det ganska likt. Han var riktigt förbannad för jag hade ju också lovat att älska honom i nöd och lust, och jag trodde att vi skulle ha ett livslångt förhållande. Men det var innan den psykiska misshandeln satte igång.
Stor kram <3