Första dagen på mitt nya liv

Idag var det dags att börja mitt nya jobb. Jag bestämde mig i november förra året att jag inte längre vill jobba med intensivvård, alltså ren intensivvård. Istället sökte jag en tjänst på en postoperativ avdelning på samma sjukhus.
I december var jag på intervju och i början av januari fick jag veta att jag var välkommen att börja första mars.

Anledningen till att jag vill lämna, eller i alla fall ta en paus från, intensivvården är att det känns själsligt tungt. Patienterna, som ofta är unga, är väldigt sjuka och efter att flera i vän- och bekantskapskretsen dött de senaste två åren har jag fått mer eller mindre dödsångest. Jag vill inte jobba ihjäl mig. Jag vill ha energi och ork över att umgås med nära och kära och inte skjuta upp till ”sen”. ”Sen ” finns inte alltid och det är försent. ”The trouble is you think you have time”.

Jag började med att vara ledig några dagar, tog till och med ut en semesterdag för att det skulle gå ihop sig tidsmässigt. Jag skulle ju på studiedagar uppe på Hola folkhögskola och kunde därför inte börja förrän idag.

Jag var på plats i mer än god tid, kände mig lite stressad och ville inte riskera att komma försent.

Eftermiddagen och kvällen har varit bra. Jag har lärt mig en del nya saker och haft trevligt rent allmänt. Det var ovanligt lugnt och jag fick gå lite tidigare. För första gången någonsin har jag nu minusflex, jag som har lämnat intensivvården ett flertal gånger med mellan 10 och 15 timmar inarbetad flex. Flextid är tid som bara ”försvinner” om det inte finns möjlighet att ta ut den i ledighet. I klartext är det gratisarbete.

Jag tog vägen via T-centralen och shoppade på Coop som ligger där. Nu har jag fixat till morgondagens lunchlåda.

Strax ska jag sova, har haft lite kvalitetstid med ett glas rött och ljudbok medan potatisen kokade och fisken stektes.

Trött och nöjd lägger jag denna dag till handlingarna.