Det krävdes många försök att lägga mig innan jag verkligen kunde sova. Det var ner i sängen och upp igen ett oräkneligt antal gånger. Till sist fungerade det, om inte bra, så i alla fall tillräckligt.
När jag vaknade i morse försökte jag ligga kvar ett tag till, kanske somna om, men det blev för jobbigt efter en stund. Det var bara att kliva upp och sätta mig vid köksbordet trots att jag helst vill sova länge på morgnarna.
Nu sitter jag här med kaffe, har svalt min antibiotika och kämpar tappert med att andas. Man gjorde ju ingen röntgen, man gör sällan det på Cityakuten, men det kan kvitta om jag har lunginflammation eller ”bara” massor av segt, svårupphostat slem. Jag har precis rätt behandling oavsett vilket. Jag är trött och vill sova, men ligger jag ner får jag andnöd – en mycket opraktisk situation.
