Mycket vatten har runnit under broarna sedan den sommaren. Jag har upplevt både lycklig och olycklig kärlek många gånger under åren. Men ibland tänker jag på dig, på den sommaren vi träffades.
Det var aldrig meningen att vi ens skulle få en chans, bara tanken var den mest förbjudna. Men vi delade leenden och ibland kramades vi i den lilla korridoren utanför avdelningens kök. Det vackraste, det jag alltid bär som en kärleksgåva, är minnet av hur du spelade Farväl till sommaren på pianot i dagrummet. Spelade den bara för mig.
Vissa möten, vissa drömmar, tillåts aldrig blomstra därför att vi människor sätter regler för vad som är passande, vad som är tillåtet. Men jag är stolt över att jag aldrig svek dig, att jag stod upp för mina löften – även om det kostade mig en fast tjänst den gången. Vi hade aldrig klarat ett liv tillsammans, men vi delade en dröm som jag burit med mig. Jag hoppas du har det bra någonstans där ute, att du funnit ett värdigt liv och någon att spela för. Det finns många sorters kärlek – du är en av dem.
Åhh vilken vacker berättelse. Ibland är livet så vemodigt.
Varma hälsingar vonna
Tack vännen! Det är länge sedan nu, sommaren 1983.
Men åh =(
Det där vill jag nog höra mer om
över en pizza…..
Hmm… så det vill du! 🙂
Vilken härlig berättelse!
Jag blir glad av att läsa den. 🙂
Så vackert skrivet!
Håller med dig i det du skriver i din kommentar hos mig. Och så tänker jag på hur man skulle känna sig om man sökte vilket jobb som helst och fick det… jag menar att kanske vantrivas på en plats från början är väl inte heller något bra!