Härom kvällen när jag var på väg till jobbet låg det en polisbil i filen höger om mig strax framför. Det var 90 km/h just där och jag körde om den.
Precis då slår den på blåljusen och hela mitt liv passerar revy. Nåja, kanske inte hela ändå, men i alla fall det allra närmaste av livet.
Jag hade inte kört för fort. Alla lampor fungerade – i alla fall när jag åkte hemifrån. Bilen var besiktad, trots att jag nästan glömde det och blev påmind av en slumpartad kommentar på Facebook och lyckades få en tid i elfte timmen. Men hur var det nu med skatten?! Hade jag betalat den eller inte? Jag kunde inte minnas hur jag än funderade. Den ska betalas i februari varje år och jag visste att jag sett inbetalnigskortet någonstans. Men hur var det egentligen…
Till min lycka såg jag att det inte var mig man tänkte stoppa, jag såg i backspegeln att man stoppat en annan bil. Men jag kunde inte sluta fundera på det där med den eventuellt obetalda räkningen. Det är så mycket av livets basic som faller bort när jobbet känns övermäktigt och jag inte orkar fokusera på något annat än att orka ett pass till.
Väl framme på jobbet, efter rapporten, då jag var inloggad i vårt journalsystem med hjälp av mitt speciella id-kort som vi använder för access till datorsystemet kunde jag också gå in på Bilregistret och eftersom kortet också är en e-legitimation så fylldes hela skärmen av uppgifter om mig och min bil. Jodå, jag hade betalat vägtrafikskatt.
