Stuvade om lite i livets pyttipanna

Det var ingen vanlig måndagströtthet när det var dags att kliva upp. Men det vara bara att bita ihop och ta tag i dagen. Veckan var vansinnigt fullbokad. Inte bara veckan förresten, resten av året är helt fullt.

Redan vid morgonkaffet fick jag mail om att det var okej att flytta en intervju från tisdag till torsdag. På vägen till skolan kom, som en present, ett mail om att AU nästa tisdag är inställt och min lärare hade all förståelse för att jag ville byta datum för min muntliga tenta och vi kom överens om ett datum i mitten av december.

Men nu backar vi till morgonkaffet igen. Kaffe och julknäcke med ost. Packade ryggan med laptop och anteckningsblock och iväg till bussen.

Som tur var var jag tidig och kunde ta bussen innan den jag planerat åka med. Den var nämligen 10 minuter sen redan då den kom till Husby. Sedan blev det mer.
Bussen var fullpackad och vi fick tränga oss in och stod som packade sardiner. Chauffören var stressad och pekade på instrumentpanelen där det finns en siffra som visar hur försenad bussen är. Hade ingen aning om att det finns en sådan förrän han visade mig den och han sa att han var jättestressad. Bara att någon kommit på idén att bygga in ett system i själva bussen som ska stressa chaufförerna är ju sjukt. Inte precis trafiksäkert skulle jag vilja påstå. Han verkade vara precis den där typen som får hjärtinfarkt av stress: sammanbiten, lite lätt överviktig och kände stor stress. Gjorde så gott han kunde. Gissar att han kom från Sydamerika. Annars har vi ju dem som kommer från länder österut, de är ofta stressade och skriker åt oss som är passagerare och sedan kör de som galningar så man ber till sin gud att man ska överleva. Vem ateisterna ber till vet jag inte, men dessa bussfärder brukar vara skrämmande för de flesta.

När jag kom upp på perrongen i Helenelund var det 6 minuter tills tåget skulle gå, det tåg jag skulle med redan från början. Hade jag åkt med ”rätt” buss hade jag med andra ord inte hunnit med tåget.

På tåget kunde jag i alla fall pusta ut och Newmaninstitutet ligger inte långt från Uppsala station. Jag gick in på Hemköp och köpte lite livsmedel och sedan till skolan där jag hann göra kaffe till min lilla termos.

På dagens program stod Filosofisk antropologi med en av mina favoritlärare, Erik Åkerlund. Vi hade diskussionsseminarium på förmiddagen och på eftermiddagen två föreläsningar live. Annars är ju föreläsningarna inspelade och vi tittar på dem hemma via studieportalen moodle.

På lunchen åt jag en alldeles utmärkt tomatsoppa, Varma koppen, som jag köpt på morgonen. Har insett att om jag äter tyngre mat orkar jag inte lyssna ordentligt på eftermiddagen. Men en Varma koppen är inte mat nog för en hel dag. Men det åtgärdade jag på vägen hem.

Var sugen på lite kinamat och gick till kinarestaurangen. Efter mycket om och men kom en servitör och gav mig en meny. På två minuter var jag klar att beställa. Efter tjugo minuter hade jag tröttnat. Det var verkligen inte fullt och personalen verkade ha mer att göra med privata samtal sinsemellan än att bry sig om gästerna. Jag tog menyn, gick fram till dem och la den med en smäll på disken och sa: ”Nu har jag tröttnat på att vänta. Det finns andra restauranger i den här staden”. Sen gick jag ut och till min vanliga pizzeria i Svavagallerian.

På mindre än 5 minuter hade jag beställt, fått mitt vin och vatten. Det tog sedan inte lång stund innan även min pizza stod på bordet.

Det var som vanligt gott, deras pizzor är bra. Tyvärr var deras kaffemaskin trasig men jag kunde få en kopp varm choklad istället. Det ville jag inte utan beställde ett glas rött till.

Jag lyssnade på ljudbok och sjönk in i min egen värld. Det var skönt att bara vara. Men till sist var det dags att åka hemåt.

Precis när jag skulle ta sista steget upp på tåget slogs dörrarna igen. Knappen lyste röd och dörren gick inte att öppna. Men tåget stod kvar så pass länge att jag skulle förstå att det var med avsikt. SL:s personal mår så psykiskt dåligt av sin arbetsgivares allt skit och många av dem tar ut det på resenärerna. Det är alltså SL som kör sträckan, men man måste ha både SL- och UL-biljett. Tillägget, om man har SL-biljett, är 75 kronor i appen och 96 kronor om man köper i automaten. Enkel resa. UL har inga pensionärsbiljetter. Jag tycker det är fruktansvärt dyrt att betala 150 kronor för att åka till och från skolan, det är bara två stationer. Just den här månaden, eller den här 30-dagarsperioden menar jag egentligen, ska jag åka till Uppsala så många gånger att jag köpt en kombinerad månadsbiljett.

Trots en extra halvtimmes väntan var jag hemma vid 20-tiden. Fixade åt katterna och redan 20:20 låg jag i bädden. Äntligen skulle jag få sova.

Klockan 00:56 vaknade jag och trodde jag sovit hela natten. Det hade gått ungefär den tid jag har brukat hinna sova den senaste tiden. Så där 4½ – 5 timmar. Nu kunde jag sova vidare och somnade genast om och sov till 06:30-tiden. Då gick jag upp, trots att alarmet var satt till 07:00. Men jag kände mig utvilad och ville ha kaffe. När jag skulle resa på mig råkade jag sätta fingret på något ställe på mobilen och jag hörde en röst som sa: ”Behöver du hjälp? Jag kan googla på det”. Jag fräste åt telefonen att än kan jag resa på  mig själv. Ibland gör den moderna tekniken, speciellt den man inte bett om, mig mer eller mindre galen.

En ny dag är igång. Om några timmar ska jag återigen gå över bron som korsar Fyrisån. Newmaninstitutet ligger lite längre fram på höger sida, men är skymt av andra byggnader. Däremot ser du katolska kyrkan, St Lars, på vänster sida.