Ännu en dag med plugg, plugg, plugg. Men på kvällen hade jag en dejt inplanerad. En jag såg fram mot.
I lagom tid för att slippa stressa duschade jag och tvättade håret. Håret fick självtorka medan jag läste om olika snubbar, för det är ju huvudsakligen snubbar, och deras infallsvinklar om metafysiken.
Valde klänningen med katter nedtill och en tröja och gav mig ut i det fuktiga ruskvädret och tog T-banan till Fridhemsplan. Hade bestämt mig för att promenera därifrån för att i alla fall få ihop lite rörelse och en bunt steg.
Jag anlände till Konserthuset och letade fram rätt biljett i mobilen. Även om Konserthuset är undantagna från det totala väskförbudet så finns tydliga direktiv beträffande storlek på väska. Jag hade en liten med exakt de föremål jag anser nödvändiga och skrivit om tidigare. De där sakerna man inte kan få med sig, eller svårligen kan hålla i sin bara hand, om man inte får ha någon väska alls: Nyckel och porttag hem, SL-kort, kontokort, astma medicin ifall att jag skulle behöva den och mobilen. Jag hade också, eftersom det inte var förbjudet att ha väska med sig, en powerbank och en laddsladd. Hörlurar hade jag runt halsen eftersom jag avsåg att lyssna på ljudbok på T-banan.
Jag lämnade in min kappa och betalade avgiften. Man måste hänga av sig ytterkläderna nu, som en del i det där förbudet, men det finns en gratis garderob där man hänger på egen risk. Eftersom jag inte vill bli av med min kappa betalade jag dock för mig.
Hade redan i förväg bestämt att dricka ett glas vin. Att äta kändes däremot för dyrt och jag hade förberett mig genom att redan vid Fridhemsplan köpa en El diabolo (en stark korv) med bröd.
Ett bord inne i hörnet och jag kunde tjuvlyssna på paret bredvid som pratade med varann om sin pension och det ska jag säga, det var inga fattigpensionärer. De hade pensioner som översteg min lön för en heltid. Jag lekte lite med tanke på att väsa lite försynt att jag får 14708 kronor i månaden nu sedan jag fick en, inarbetad, höjning vid årsskiftet. Men jag insåg ju att det vore pärlor för svinen, den sortens människor förstår ändå inte arbetarklassens villkor.
Släpade mig upp för trapporna till andra balkong. Jag satt väldigt bra och hörde perfekt. Lutade jag mig lite framåt såg jag också bra. Det är relativt billigt att sitta så, ett par, tre hundra istället för en parkettplats för det tredubbla. Mitt val av plats gör att jag kan gå oftare.
Konserten började med en nyskriven pianokonsert av Anders Hillborg. The Max Concerto är skriven för och tillägnad den suveräne amerikanske pianisten Emanuel Ax och som framförde den. De fick hur mycket applåder som helst och det var verkligen fantastiskt.
Sedan var det paus och jag orkade inte, eller rättare iddes inte lämna min plats. Kände inte för att trängas med folk och vin hade jag redan druckit så varför skulle jag. Kaffe? Jodå, men att köa för att köpa kaffe för ett överpris kändes inte heller lockande.
Efter pausen framfördes musik för blåsare av Stravinsky, Symfonier av blåsare. Inte riktigt min musik, men det skadar aldrig att vidga sina musikaliska vyer.
Paret till vänster om mig verkade fått nog efter Stravinsky och gav sig av. Det var lite synd för då missade de Wolfang Amadeus Mozarts 41:a, och därmed sista, symfoni. Den kallas Jupiter-symfonien efter den romerska guden Jupiter. Det var inte Mozart som gav den det namnet utan det har tillkommit senare. Man vet väl inte säkert varför men det finns en teori om att det är för att musiken i början låter som åskblixtar och då påminner om Jupiter, den högste guden i den romerska gudavärlden. Eftersom planeten Jupiter var synlig redan vid antiken fick den namnet från den störste guden.
Mozarts 41:a symfoni är mäktig, har du inte hört den så leta fram den på Spotify eller youtube. Den är värd att lyssna på även om det inte går att jämför med att uppleva den framförd live.
När jag hämtat ut min kappa bestämde jag mig, hastigt och lustigt, för att gå tvärs över gatan till Pyttirian. Jag ska jobba hela helgen, minus fredag, och kände att jag ville ha lite helgfestligt trots att jag borde spara efter utsvävningarna i London. vi åt och drack på lokal i den omfattningen att det nog kan sägas ge ordet utsvävning ett ansikte.
Vid bordet bredvid satt en man och tre kvinnor och pratade. De pratade så pass högt att jag inte kunde undgå deras samtalsämne. De funderade på om det varit Tempo som legat i lokalerna eller EPA. De funderade på om det kunde vara så mycket som kansek 20 år sedan man lagt ner, eller om det var senare.
Jag googlade fram en bild hur det sett ut när Tempo låg där, berättade att jag mindes hur jag varit där med min mamma när jag var barn och att det är 50 år sedan man la ner 1974. Jag visade bilden och de tittade intresserat. Sedan lugnade jag dem med att jag hade för avsikt att lyssna på en spännande bok och inte tänkte tjuvlyssna på deras samtal. Men de pratade verkligen riktigt högt, så det fick väl skylla sig själva.
Det är en pizza, en med mycket tunn botten. Kallades inte pizza utan något med flambé, hittar den inte i deras menyer på nätet, men det fanns med flera olika ”pålägg”. Verkligen läcker!
Drack vitt vin till.
Man skulle stänga klockan 23:00 och jag gick väl någon halvtimme innan. Då var jag helt ensam i lokalen. Det hade inte varit många ens när jag kom vid 21-tiden. Men det var ju vardag, torsdag, och folk laddade väl inför helgens utekvällar. Själv laddade jag också för helgen. Helgen på intensiven.
Åh vilken trevlig date med Konserthuset och vacker konsert. Inte dumt alls.
Absolut, jag skulle också betala för att hänga mina ytterkläder i garderoben. Jag skulle inte väga hänga dem på egen risk. Ja, det där väskförbudet ja … lite jobbigt det också. Gick på Operan massor medan jag bodde i Stockholm, det fanns inget förbud då men jag såg till att alltid ha en liten väska ändå. OCH i dagsläget måste man ju ha med sig sin telefon och en del annat såklart. Det är inte alltid vi tjejer har fickor på klänningarna heller.
Pizzan ser jättegod ut. Lycka till med arbetet i helgen nu. Kram!
Vilken bra och trevlig dag det blev! Både konsert med fin musik och sedan en stund på lokal. Det gjorde du helt rätt i att unna dig. När det handlar om en konsert finns det ingen anledning att sitta på parkett och betala minst det dubbla. Är det en pjäs vill jag dock gärna sitta ganska så långt fram men det kostar.
Ja du, det här med pensioner är väldigt olika. Min är inte mycket att skryta med och då har jag ändå arbetat heltid med en hyfsad lön. Sedan hamnar jag så klart på minus med tanke på två tre föräldraledigheter och två omgångar på universitetet. Vi klarar oss dock och det är det viktigaste. Ändå tycker jag att systemet lämnar en del att önska.
Hoppas du får en bra arbetshelg!
Kram
Ja, det blev en riktigt bra kväll! Den ena, kvinnan tror jag, ondgjorde sig över sin låga pension på bara sjuttiotusen. Lite provocerande faktiskt. Det är mycket pengar, även om hon nog pratade om ett brutto före skatt. Jag har ju valt att prata om netto eftersom det är de pengarna jag har att leva på. Jag skulle inte ha något roligt liv om jag inte arbetade. Men varje arbetat år ger högre pension och med tanke på att jag började på dryga tio tusen har jag jobbat på bra. Mitt mål, om jag får vara frisk, är 20000 innan jag slutar jobba.
Ha en fin fredag!
Kram
Det låter som en riktigt trevlig kväll som uppladdning till en jobbhelg!
Hoppas att du får lugna arbetspass!
Kram, Ingrid
Tack Ingrid!
Jag hoppas också på lugna arbetspass, men det är nog bara önsketänkande.
Sov gott!
Kram
Pingback: Fredag, hela dagen | Kraka
Pingback: Fem en fredag v. 2: Överflödigt | Kraka