Ecce Homo – Se människan

Tidigare idag var jag på SATS i Kista för att träna. Medan jag powerwalkade fick jag syn på en äldre kvinna som oroligt gick runt, runt utanför fönstret.
Till saken hör att den ena rulltrappan var trasig och avstängd och hon hittade inget sätt att ta sig ner.
Rulltrappan uppåt var igång, men hur hon än försökte få igång den ner så fungerade det inte och då fortsatta hon att leta.

Man har god uppsikt över vad som händer på våningsplanet genom fönstret och jag såg också killen i receptionen och undrade varför han inte lyfte på häcken och hjälpte henne. Inte en chans att han inte kunde se vad som pågick,  i alla fall om han hade lyft blicken lite utanför sin inskränkta nittiotalistegocentricitet. Men icke sa nicke, han stod kvar som om han var fastklistrad med Karlssons klister.

Till sist fick jag nog av spektaklet, stoppade maskinen och bad att få bli utsläppt och sedan insläppt igen. Jag förklarade varför och vad jag skulle göra.
Hade det nu varit den minsta stake i killen hade han ju studsat upp och visat kvinnan hur hon skulle ta sig ut. Men nejdå, han såg mest uttråkad ut.

Det visade sig att kvinnan ifråga såg dåligt och att hon därför inte vågade gå nerför rulltrappan som stod stilla. Hon hittade heller inte hissen, vilket inte är så konstigt med tanke på den spejsade exteriör som den har.
Hon blev både glad och tacksam och bad mig trycka på rätt hissknapp också eftersom hon inte kunde se dem så bra.

Även om det inte gäller alla, på individbasis, så är nittiotalister extremt självupptagna och ser sällan någon annan än sig själv och dem i den egna personliga sfären. De är, till skillnad från åttiotalisterna, återigen en generation som har det bättre än föräldragenerationen, också det statistiskt sett och inte gällande varje individ född på nittiotalet.
Men snälla någon, nog kan man väl ha lite folkhyfs ändå och hjälpa sina medmänniskor. Tanten var säkert någons farmor eller mormor!