Det blev en lugn kväll igår och jag somnade tidigt medan jag lyssnade på en bok. Sömn är det bästa när man är sjuk och den sömnen ska helst vara under dygnets mörka timmar då kroppen producerar tillväxthormoner. Hormoner som gör att vi växer eller, speciellt när man är vuxen och växt färdigt, reparerar skador och nybildar celler.
Jag tillbringade hela dagen, kvällen och natten på mitt rum. Var bara ute i köket och hämtade vatten till kaffe.
I min ena skrivbordsläda hade jag kvar innerpåsen från sommarens rödvinsbox och den visade sig innehålla nästan ett och ett halvt glas.
Det har gått en miniserie på TV med namnet Public Enemies. Det finns en känd film med samma namn, men det här är alltså något helt annat.
Serien, som är i tre avsnitt, handlar om en brottsling och hans övervakare. Han bedyrar sin oskuld, han upprepar gång på gång att han inte gjort det aktuella brottet. Men ingen är intresserad av sanningen. Han blir klassad som högrisk för att man ska kunna hålla extra mycket koll på honom så han inte ska få chans att hitta bevisen som kan frikänna honom.
Till sist lyckas han övertyga sin övervakare om att han faktiskt inte är skyldig.
Tyvärr missade jag första avsnittet och såg aldrig början. Men det gick bra att komma in i handlingen från andra avsnittet. Däremot tror jag att det skulle vara svårt att förstå djupet om man bara ser det sista avsittet.
Det som gör den här miniserien så bra är det psykologiska temat där man hela tiden trycker ner den här killen. man vägrar lyssna på fakta, man säger till honom att han ska acceptera att det var han som gjorde det. Om han accepterar och slutar påstå att han inte är den skyldige så ska han få en lägre säkerhetsklass.
Övervakaren, som till sist går med på att hjälpa honom, blir också trakasserad och även avskedad.
Man får se olika personer, polisen som utredde, åklagaren och föräldrarna till den mördade. Ingen är intresserade av att sanningen ska komma fram.
Åklagaren trodde redan från början att killen var oskyldig, men han ville vinna sitt mål. Polisen gjorde en slarvig utredning och vill inte bli avslöjad med att ha gjort ett dåligt jobb. Flickans föräldrar vill ha någon inlåst så att de kan känna att någon får sona brottet, spelar ingen roll om det är den verkliga mördaren eller inte.
Att det går till så här även i Sverige har jag sett själv på mycket nära håll en gång. Vi har också sett exempel på det i media den senaste tiden då en av våra värsta massmördare plötsligt befanns oskyldig och frigavs. Jag är inte tillräckligt påläst om för att kunna uttala mig om huruvida Thoamas Quick är oskyldig eller inte. Men av det jag läst så framgår tydligt att även i det fallet ville man hellre ha någon fälld än att ha ett olöst fall. Om denne någon verkligen var skyldig eller inte spelade mindre roll.
I det mig närstående fallet vet jag exakt vad som hände eftersom jag var på plats och det var inte det som berättades i rättssalen och som ledde till en fällande dom, en dom som för alltid förändrade en oskyldig människas liv. Juridik är inte en fråga om sant eller falskt, inte en fråga om rättvisa eller orättvisa. Juridik är en retoriktävling där den som kan tala bäst vinner tävlingen. True!
