Jag har en son som är några och tjugo, en son som jag umgås en hel del med. Vi har gjort resor ihop, pratar politik och äter tillsammans ibland. Även hans flickvän, hans sambo, är trevlig och vi har en hel del att prata om.
Min son har en hel del vänner i sin egen ålder och många av dem är också mina vänner, fast på ett nyanserat sätt. Vi går inte ut tillsammans, i alla fall inte om inte min son är med. Men vi pratar i telefon, på nätet och IRL ibland. Speciellt internet, nedladdning, integritetsfrågor, politik och religion är sånt vi pratar om. De här personerna finns i min telefonbok och det är naturligt för mig att ringa upp dem eller skicka ett sms och fråga om min son är där eller be dem hälsa honom något.
Det finns också en annan kategori unga personer, båda tjejer och killar, som jag helt självständigt lärt känna på nätet i lite olika sammanhang, personer som känner min son på ett eller annat sätt och därför respekterar mig. Några av dem finns på min vänlista på facebook och vi utbyter ibland någon kommentar eller pratar med varann på olika diskussionforum. Det här är personer jag inte har någon personlig IRL-kontakt med.
Jag har en egen vänkrets, personer som jag lärt känna genom jobbet, föreningsaktiviteter, kyrkan eller politiken. Dessa personer ligger i ett åldersspann mellan 24 och 78 år. Med de här personerna, som är både män och kvinnor, har jag kontakt IRL, i telefon och på nätet. Vi går ut och tar en öl ibland och träffas i olika sammanhang. Här har ålder verkligen ingen betydelse eftersom vi känner varann och har någon sfär i livet gemensamt.
Något som jag däremot varken uppskattar eller förstår är när, för mig helt okända, unga män tar kontakt och tjatar om att de är mannen för mig, framhåller sina goda egenskaper som man och älskare. Jag är ju till viss del en offentig person och har därför både telefonnummer och mailadress som är lätt att få tag på. Jag rör mig ju därutöver också i en del diskussionsforum, så kallade communities, ute på nätet. I sommar har jag även blivit kontaktad av pojkar som sett mig ensam på min balkong. Men jag är inte ensam, jag har dragit mig undan för att få egentid och ladda batterierna. Jag behöver vara ensam ibland – eller ofta om jag ska vara ärlig.
Den senaste månaden är det ett antal pojkar som hört av sig på olika sätt, tjatat och haft väldigt svårt att förstå innebörden av ordet ”NEJ”. Både igår och i förrgår har jag fått förklara att jag inte är intresserad av att ha ett förhållande med någon som är i min sons ålder, det vill säga några och tjugo. De blir ofta väldigt stötta och kommer med argumentet att: ”känslor har ingen ålder”, ”inte trodde jag att du slösar bort livet på gamla gubbar”, ”vi behöver inte bara ha sex, vi kan laga mat tillsammans också”, ”du vet inte vad du missar” bara för att nämna några.
Nej, känslor har ingen ålder. Man kan träffa människor i olika sammanhang och hitta varann därför att det är något som stämmer i interaktionen, det finns något hos den här personen som fångar ens intresse. Men det betyder ju för den skull inte att man kan välja ut random okänd person och försöka tvinga sig på den personen och när man får svaret nej tack, jag är inte intresserad övergå till att vara oförskämd. Jag blir så trött på det här oskicket att klampa in i mitt liv helt utan den fingertoppskänsla som behövs i mänskligt umgänge. Om man nu är så himla säker på att man vill lära känna mig (vilket jag ju faktiskt inte tror att dessa pojkar verkligen vill) så prova då för sjutton med något annat än att erbjuda sex!