Livet är en tragedi – Tillbaka till Bromma

Igår var jag och såg filmen Tillbaka till Bromma. Jag hade, av okänd anledning, höga förväntningar och blev rätt besviken. Men det var trots allt roligt att se välkända miljöer, jag bodde i Bromma i mitten av 1970-talet.
Filmen handlar om de tre killarna Kenneth, Steven och Anders. De har alla växt upp i Bromma, gått på samma gymnasium och sedan utvecklats helt olika. Gemensamt är dock att de alla bor kvar i Bromma.

Kenneth är lärare, men framför allt är han en tönt. Han låter sig hunsas i de flesta sammanhang och försöker dejta olika kvinnor på nätet, kvinnor som så uppenbart är fel för honom. Kvinnan han älskar, och som är hans bästa vän, lyckas han inte få till det med eftersom han inte vill förstöra deras vänskap med att låta den utvecklas till kärlek.

Anders är mäklare på en bank och försöker på alla sätt öertyga både sig själv och sin omgivning om att han är framgångsrik och lyckad. Det går inte så vidare värst bra.

Steven är den häftiga typen som inte vill bli vuxen och slå sig till ro. Han har ända sedan han slutade skolan ägnat sig åt skidåkning i Alperna på vintern och tillbringat somrarna på Gotland. Detta trots att han har en son därhemma i Bromma.

Vi får följa de här tre killarna i livets alla tänkbara tillkortakommanden. Filmen är fylld av misslyckade relationer, misslyckade arbetssituationer och misslyckade ”you name it”. Man brukar skoja på nätet om TMI, to much information, men den här filmen är ett enda FMV – För Mycket Vardag.

Jeanette Gentele skriver i sin recention i Svenska Dagbladet: ”Budskapet är kort och gott: män är losers var de än befinner sig på samhällsstegen. Det enda som tycks kunna hjälpa dem att hitta rätt är en solidarisk flickvän”

Jag tycker Jeanette har fångat mycket av budskapet i filmen. Men jag håller inte med om att det bara är männen som framställs som losers. För hur kul är det egentligen att ha en partner som beter sin som de här killarna?!