Född och uppvuxen i en småstad som växte till sig till en storstad under min uppväxt – Södertälje. Jag åkte skidor ute på fälten vid Geneta, cyklade och gick i skogen vid Hovsjö och Saltskog, åkte pulka i backen där elverket sedan byggdes. Jag såg Bårstabergen byggas, Ronna och senare Saltskog, Hovsjö, Geneta, Fornhöjden och Fornbacken. Senare har staden byggts ut ytterligare, men jag flyttade redan som 16-åring till Uppsala.
I Uppsala gick jag ett par år på gymnasiet. Jag jobbade en hel del extra på dåvarande Obs i Gränby och på Servus vid Vaksala torg. Det här var långt före scannerns tid och man fick läsa och sedan slå in varje belopp i kassan för hand. Det var heller aldrig någon som betalade med konto- eller betalkort, tror inte det fanns sådana på den tiden. Den första bankomaten, Minuten, kom först 1977 och inte förrän på 1980-talet började de andra bankerna sätta upp uttagsautomater. Det var cash som gällde och någon enstaka gång att någon skrev ut en check. Jag trivdes alldeles utmärkt som kassabiträde, hade ju jobbat en hel del i tobaksaffären i Kringlan i Södertälje tidigare.
Hur som helst så bestämde jag mig för att söka arbete i vården och reste ner till Stockholm under novemberlovet 1974. Jag sökte arbete på Beckomberga, ett av de stora mentalsjukhusen i Stockholm. Men där ville man inte anställa mig eftersom jag saknade erfarenhet. Ganska stukad traskade jag därifrån, gick vilse i den stora sjukhusparken och hamnade på baksidan av sjukhuset och gick ut genom en grind där.
På baksidan av Beckomberga ligger Råcksta sjukhus, på den tiden ett långvårdssjukhus. Jag gick in där och sökte upp personalavdelningen. En stund senare gick jag därifrån med ett anställningsbevis i handen.
Nu hade jag väl lite tur, jag blev placerad på avdelning 8 där det pågick ett projekt. Man tog varannan patient med lårbensbrott (collumfraktur) och varannan med hjärnblödning/hjärninfarkt (kallades cerebral insult på den här tiden). Man satsade på de här patienterna med extra sjukgymnastik, extra arbetsterapi och allt vad god och välfungerande vård kan erbjuda – om pengarna finns. Projektet lades senare ner på grund av kostnaden. Minns hur oerhört imponerad jag var av att patiener på över 90 år kunde åka hem till sitt eget boende igen. Hade jag inte hamnat på just den här avdelningen, utan istället på en långvårdsavdelning av det slag som jag senare stiftat bekantskap med, hade jag aldrig stannat i vården.
Jag stannade ett drygt halvår och drog sedan vidare till Rålambshovs sjukhus, ett mindre sjukhus lydande under Beckomberga. Sedan blev det Långbro och en mentalskötarutbildning. Efter några år i psykiatrin utbildade jag mig till sjuksköterska och senare påbyggnadsutbildningar i medicin och kirurgi, intensivvård och anestesi. Jag har även ett antal fristående kurser inom omvårdnadsområdet.
Jag har flyttat runt en del i landet och bott i Skåne, Västergötland och Sörmland, men för ungefär 10 år sedan flyttade jag hem till min lägenhet i Kista. Under de där åren som kringflyttande födde jag min son, gifte mig och skilde mig.
Sedan ungefär 1985, samma år som min son föddes, har jag varit aktiv i kyrka och politik. Har haft en rad olika förtroendeuppdrag både i kyrkan och i politiken. Nu håller jag på att avveckla en del av mina förtroendeuppdrag samtidigt som jag vidgar vyerna och engagerar mig i andra föreningar. Jag har varit aktiv ändas edan 14-årsåldern, men lite sporadiskt. Det var först 1985 som det blev mer på allvar.
På fritiden läser jag mycket, ser en hel del film och går på en del teater, konserter och museer. Jag reser mycket och har rest i 32 länder. Får jag vara frisk och orkar hoppas jag hinna med lika många till under livet. Jag umgås mycket med min son, men inte så mycket som jag skulle önska, och med en handfull nära vänner. Jag är en gammal barrikadkämpe som nu fått nytt liv av kampen för det fria internet. Jag tillhör den generation som fick läsa Orwells 1984 i skolan. Kanske är det redan för sent att stoppa den skräckvisionen vi håller på att förverkliga med IPRED, FRA och andra liknade lagar eftersom vi är så få som inser vad som håller på att hända. Men jag kommer att kämpa emot så länge jag kan och orkar.
Jag bor tillsammans med mina två katter, Xanthos och Ferdinand, båda norska skogkatter. Jag jobbar väldigt mycket, både för att jag tycker om mitt arbete och för att jag behöver pengar till min dyra livsstil. Det är dyrt att resa – gjorde 5 utlandsresor 2010 – och inte minst är det numera en klassfråga om man ska ha råd med kultur. Jag lägger enorma summor på resor, kulturupplevelser och på att gå ut och äta med mina vänner. För mig är det livskvalité.
Å vad intressant! Tack för att du delade med dig. Ser fram emot del 2-30!