F skjutsade mig till Center Syd när han var på väg till jobbet. Jag skulle ta bussen till Malmö. Trodde den skulle gå varje halvtimme, men det var en gång i timmen och den hade nog precis gått för jag fick vänta nästan en timme.
Det tar lite drygt en timme att åka in till Malmö, med buss alltså, för med bil går det betydligt snabbare. Men jag ville slippa fundera på var jag skulle parkera och tror att det blev billigare så här.
Klev av vid Södervärn och promenerade sedan tills jag hittade en café som var öppet. Det tog en stund. Det kryllar av frisörer, men vill man ha en kopp kaffe är det besvärligt att hitta något. Men jag hittade ett ställe som heter Bröd & vänner där jag åt en macka med tonfiskröra och drack ett par koppar kaffe.
Jag satt där en bra stund, pluggade lite också och vilade benen. Sedan fortsatte jag med Triangeln som mål. För den som inte vet är Triangeln ett köpcentrum inne i centrala Malmö. Jag tror att senaste gången jag var inne i centrala Malmö nog var 2012, men jag vet faktiskt inte. Däremot har jag varit på IKEA, Stora Coop och andra ytterområdescentrum senare.
Jag var alldeles för trött när jag kom fram och satte mig på en bänk och vilade. Var inne en sväng på Lindex och gick sedan tillbaka mot Amiralen, stället där jag skulle se utställningen. Även om Malmö är en liten storstad så är det ändå ganska långa sträckor att gå.
Var på plats lite tidigt och pratade först klart i telefon med M. och visade sedan min biljett och fick komma in. Man hade biljett för en viss tid att komma in och fick sedan stanna så länge man ville. Jag var tidig och gick till cafeterian och köpte ett glas rött.
När jag druckit ur glaset gick jag in. Man fick först sätta sig i en snurrfåtölj där man satte på sig hörlurar och vr-glasögon. Man fick sedan komma in i en virtuell värld där man färdades i genom ett landskap. Det var otroligt levande och en riktigt häftig upplevelse. Jag satt kvar där och gjorde ”åkturen” två gånger.
Sedan var det dags för nästa rum där man fick sätta sig eller lägga sig i ett slags saccosäck. Därifrån kunde man sedan uppleva utställningen som spelades upp på väggarna runt om. En röst som berättade i jagform tog oss genom Fridas liv.
Det går inte att beskriva utställningen, den måste upplevas. Till er glädje kan jag berätta att den inte är slut på söndag utan förlängd till 15 juni.
Hela upplevelsen var så speciell och jag tror att man kommer att ha en fantastisk upplevelse även om man inte ”kan” Frida Kahlo. Jag säger tror eftersom jag naturligtvis inte vet vad andra känner. Jag såg min första Frida Kahlo-utställning 1976 eller -77. Det var en an mina studiekamrater på mentalskötareutbildingen som tog med mig. Innan hade jag aldrig ens hört hennes namn. Sedan dess har jag varit på ett antal utställningar med och om Frida.
Efteråt stärkte jag mig med en kopp kaffe och en liten bit äppelkaka. Jag skulle gå tillbaka till Södervärn och det var en bra bit dit.
På vägen ut köpte jag en kylskåpsmagnet med en porträttbild av Frida Kahlo och ett glasögonfodral med hennes ögon.
Jag gick sedan till Södervärn för att ta bussen tillbaka. På vägen var jag inne i en Coop och köpte några saker till middagen.
Även nu gick bussen bara en gång i timmen och jag fick vänta dryga halvtimmen. Men här fanns det en bänk att sitta på i alla fall.
F och Snufflan kom och hämtade mig vid Center Syd, det är ungefär en halvmil att gå och det var jag inte sugen på. Jag var verkligen trött.
F fixade maten och vi åt. Han hade något nytt datorspel han skaffat och jag tänkte plugga.
Men jag somnade istället. En lång dag hade tömt mig på alla krafter. Får läsa ikapp senare för lördagen ska ägnas åt en hel skoldag i Lund.
