Trettioåtta

Idag, just idag, är det 38 år sedan jag började jobba i vården. Att jag håller reda på datumet så bra kan bero på att det sammanfaller med min brors födelsedag. Eller hans födelsedag sammanfaller med min vårddebut är nog mer riktigt att säga om man utgår från vilken dignitet det har i mitt liv.
Det var nu ingen slump att jag hamnade i vården. Jag funderade länge innan jag bestämde mig, hade ju funderat en del på att bli präst innan men allt mer börjat intressera mig för det mänskliga psyket. Mentalskötare var vad jag ville bli.
Jag gjorde åtskilliga besök hos yrkesvägledaren på Arbetsförmedlingen i Uppsala för att få veta hur jag bäst skulle gå till väga. Det råd jag fick var att hoppa av gymnasiet och istället skaffa mig vårdpraktik och sedan söka in på den gymnasieutbilding där man blir mentalskötare.
Under novemberlovet reste jag till Stockholm och letade jobb. Jag började med att söka på Beckomberga, ett av Stockholms två  stora mentalsjukhus, men de var inte inresserade av mig eftersom jag saknade vårdpraktik.
På vägen därifrån irrade jag bort mig i sjukhusparken och kom ut på baksidan av sjukhuset och se, där låg Råcksta sjukhus. Jag gick in och ringde på klinikföreståndarens dörr och resten är historia som man brukar säga.
Dagen därpå gick jag upp till skolans rektor och berättade att jag skulle sluta för att flytta till Stockholm och börja jobba. Han blev inte glad kan jag säga om jag uttrycker mig försiktigt. Men jag hade mina föräldrars tillstånd och han kunde därför inte neka mig.

Nu var det ju ingen i vuxenkretsen runt mig som trodde annat än att det här var en tillfällig nyck som snart skulle gå över. Om några månader skulle jag absolut inse att vårdarbete inte var något för mig. Därför tog mina föräldrar det med visst jämnmod.
Någon som däremot inte kunde acceptera var en av min mammans väninnor, som också var en av mina vuxenvänner. Hon förde ett sju herrans liv kring att mina föräldrar tillät mig att arbeta i vården och ta hand om sjuka människor. Hon som räknat med att jag skulle bli lärarinna. Vad hon nu fått det ifrån? Mina föräldrar ville att jag skulle jobba på bank.
Jag tänker emellanåt på E, som helt bröt kontakten med mig när jag vägrade ta mitt förnuft till fånga. Mina föräldrar accepterade dock till sist mitt yrkesval även om min pappa vid något tillfälle frågade mig om det inte var dags för mig att skaffa ett arbete istället för att ”sitta på sjukhus på nätterna”. Just det uttrycket brukar jag citera och berätta som en lustig anekdot när vi drar efter andan under en extra jobbig natt…

Det här inlägget postades i Livet. Bokmärk permalänken.

1 svar på Trettioåtta

  1. Pingback: Lucka nummer 15: ” När jag valde min utbildning (eller struntade i att plugga…)” | Kraka

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

femton − 15 =