Fem en fredag v. 14: Artigheter

Fem en fredag är ett bloggtema hos elisamatilda. Du kan läsa andras inlägg eller skriva ett eget.
Du deltar genom att svara på frågorna i din blogg (eller genom en kommentar om du inte har en blogg). Lämna gärna en kommentar här så jag och andra kan hitta in till dig och läsa dina svar. Glöm inte att länka till elisamatildas inlägg så fler kan ta del av Fem en fredag.

1. Ser du till att hålla upp dörren för folk?
2. Säger du tack för maten även om du ”bara” är hemma?
3. När du träffar någon du inte träffat på länge och ni säger att ni måste ses snart, blir det någonsin av?
4. Rättar du folk när de säger något fel?
5. Vad tycker du om butikspersonal som kommer upp och frågar om du vill ha hjälp?

1. Ja! Jag kan till och med vänta ganska länge så den efter hinner fram.
2. Inte om jag är ensam hemma. Däremot tackar jag alltid för maten om jag blivit bjuden eller någon annan lagat den. Har jag lagat maten själv, bjudit på den (betalat för hela måltiden) och även då vi betalar var för sig tackar jag alltid för sällskapet.
3. Jag säger så bara om det är någon jag vill träffa, alltså inte som någon meningslös artighet. Däremot blir det sällan av att ses eftersom tiden aldrig verkar räcka till.
4. Beror på både vad det är och vem det är. Direkta faktafel kan det hända att jag rättar. Men det finns en person i min bekantskapskrets som alltid anser sig ha rätt. Det händer att hen frågar mig saker och numera vet jag att det inte är någon idé att förklara och gå igenom fakta och forskning. Hen slutar alltid med att säga att hen säger som det är för att jag ska få veta. Sen kan det vara hur galet som helst.
   Jag ger mig heller aldrig in på diskussioner med folk med udda idéer, militanta eller konspiratoriska. Jag orkar faktiskt inte numera. Det är slöseri med personlig energi.
   Så svaret är nog nej i de flesta fall.
5. Jag avskyr oönskad närkontakt. I små butiker börjar jag med att säga ”Hej! Jag ska bara titta lite. Behöver jag hjälp säger jag till.” Respekterar de inte det går jag därifrån.
   I större affärer, där personal hovrat runt mig har det hänt att jag sagt lite halvhögt,efter att jag sagt att jag bara vill titta och man ändå fortsatt att punktmarkera mig ”Nej, jag brukar inte stjäla saker och har inte tänkt börja idag heller”. Ofta går jag därifrån, speciellt om de inte ger mig space när jag markerat så tydligt.
   När folk kommer mig alltför nära ute sätter jag upp händerna för att markera att kontakten är oönskad. Får man för sig att ta på mig blir jag galen och kan faktiskt få ett utbrott. Det finns inte en tiggare på platser där jag ofta rör mig som inte vet att man ska låta bli att försöka pussa mig på kinden och liknande. Arg är bara förnamnet på min reaktion. Om man inte är inbjuden i min närhetssfär råder alltid: Noli me tangere!