Fem en fredag v. 5: Skräp

Fem en fredag är ett bloggtema hos elisamatilda. Du kan läsa andras inlägg eller skriva ett eget.
Du deltar genom att svara på frågorna i din blogg (eller genom en kommentar om du inte har en blogg). Lämna gärna en kommentar här så jag och andra kan hitta in till dig och läsa dina svar. Glöm inte att länka till elisamatildas inlägg så fler kan ta del av Fem en fredag.

 

  1. Vad är något du av misstag kastat bort?
  2. Hur ser din mejlkorg ut?
  3. Vad behåller du gärna som andra ser som skräp?
  4. Hur noggrann är du med källsortering?
  5. Hur skräpigt är det i din omgivning?

 

  1. Egentligen inget, vad jag kan minnas. Säkert finns det något som jag kastat och sedan kommit på att jag skulle behövt ha kvar.
    Örhängen, vantar och sådana småsaker har jag tappat, men det räknar jag inte till att kasta bort. De har blivit tappade.
  2. Den behöver rensas. Det är så sjukt mycket reklam och erbjudanden man får hela tiden. Men de är ju i alla fall bara på en webbsida, värre med alla reklamerbjudanden som samlade sig på hög förut. Nu har jag, sedan kanske 15 år, en skylt på dörren om att jag inte vill ha reklam. Pappersreklam borde förbjudas. Ett enormt slöseri av naturresurser.
  3. Det finns nog massor av minnessaker, saker med nostalgivärde bara för mig. Men något jag kommer på direkt så är det kvitton. De flesta verkar inte ens ta dem vid kassan. Jag tar dem alltid. Speciellt efter att jag höll på att åka fast för stöld av ett Aftonbladet. Jag hade det i min väska, hade köpt det inne i stan. Gick in på min lokala ICA för att köpa någon småsak och de fick syn på tidningen och ville se kvitto. Det hade jag inget och det gick åt mycket övertalning för att de inte skulle kalla på polis. Men jag fick lova att aldrig mer gå in i affären utan att ha kvitton på det jag hade med mig.
    Det är kanske femton år sedan, men jag kan fortfarande känna den där känslan av att inte bli trodd och inte kunna bevisa att de hade fel. Det är lättare nu i alla fall, när jag inte använder kontanter, för då finns ett bevisvärde i kortutdraget. Men det är i så fall i ett senare utredningsskede och jag vill aldrig, aldrig mer vara med om att bli misstänkt för att snatta. För det gör jag verkligen inte.
  4. Fanatisk. Jag sorterar hemma ner på detaljnivå. På jobbet kan en och annan förpackning hamna i soporna när det är bråttom.
  5. Det är rörigt hemma och skulle behöva både städas och renoveras. Men tidsbristen har sått i vägen och gör ännu.
    Där jag bor, ”hemma i stan”, är det förfärligt skräpigt och blir bara värre och värre. Många ställer bara ut sina grovsopor på gården och tycker att någon annan ska ta hand om dem. Sedan får vi alla dela på kostnaden när föreningen måste forsla bort. Som privatperson är det gratis att lämna grovsopor, för företag, och dit räknas också en bostadsrättsförenings förvaltning, kostar det pengar. Vi har fått höjda månadsavgifter många gånger på grund av just den här onödiga skräphanteringen.
    Jag förstår mig inte på folk som skräpar ner där de bor på det sättet. Finns inget försvar för det. Att skylla på att man inte har bil är inte okej. Då får man lösa det på något sätt.

*Bild från pixabay

Publicerat i Fem en fredag, Livet | 8 kommentarer

En skön fåtölj och fötterna på en stol

Tog det lugn på förmiddagen, åt frukost och packade matlådan. Sedan åkte jag till mitt första pass på jobbet. Började 13:30 och jobbade till 21:30. En halvtimmes matrast, så 7½ timme arbete.

Det har gått bra, idag gick jag bredvid. Imorgon ska jag klara mig själv. Men givetvis finns kollegor att fråga vid behov.

Vi hade lite undervisning, man ska byta defibrillator. Den ska vara i drift så snart alla fått den undervisning som behövs. Jag tycker det verkar vara en väldigt bra apparat, betydligt bättre än äldre modeller.

Vid 20-tiden kände jag att jag var verkligt trött. Blev tvungen att sätta mig ner och fikapausen var välkommen. Sedan dokumenterade jag och då fick jag ju också sitta. Men det var skönt när klockan var 21:15 och natten kom för att få rapport.

Nu sitter jag i en skön fåtölj med benen på en stol. Ett par ostmackor och en stor kopp te. Eftersom jag jobbar kväll imorgon också kan jag unna mig att sitta uppe en stund.

Men oj vad jag är trött i benen!

Publicerat i Livet, Mitt nya (arbets-)liv, Växjö | 4 kommentarer

Flytten till Växjö – De två första dagarna

Tisdag

Gick upp klockan 03 på tisdagsmorgonen och redan klockan 04:35 hade jag både packat in i bilen, varit och tankat och kommit iväg på den 49 mil långa bilresan.

Det småregnade när jag åkte och strax efter Södertälje, där all gatubelysning tar slut, var det disigt och hur dålig sikt som helst. Fick verkligen anstränga mig för att se de vita linjerna på vägen.

Stannade i Sillekrog och drack lite av det medhavda kaffet, men klev aldrig ur bilen. Samma vid Stavsjö, men där tog jag en turfzon. Vet precis var man ska ställa bilen för att ta zonen. Att gå ut var inte att tänka på i det vädret.

Fortsatte söder ut, stannade till vid Cirkel K vid Mantorp, gick på toa och köpte fikabröd. Fortsatte sedan. Men jag var trött och stannade igen vid macken vid Grännaavfarten. Skulle sova en halvtimme. Vet inte hur länge jag sov, men skulle inte bli förvånad om det var 1½ timme.

Nu hade det blivit ljust och resten av resan gick lättare. Dessutom hittade jag en bättre väg ut till Stojby så jag slapp åka in till Växjö.

När jag kom fram var lunchen klar, Fia hade ringt och kollat var jag var så det skulle stämma i tid. Jag hälsades välkommen både av människor, en hund och en katt. Fias man U hade bäddat min säng så jag skulle kunna sova utan att behöva ta hand om det nu i början. De är så snälla och omtänksamma!

När vi ätit stekt fläsk med löksås och druckit kaffe bar jag in mina saker i lägenheten där jag ska bo. Det är tänkt som en tillfällig lösning, tanken är ju att jag ska få bo i tornhuset när det blir ledigt.

Jag pluggade en stund och på kvällen tog jag bilen till Stora Coop i Norremark där jag provianterade. Det var mörkt och jag använde gps:en för att hitta. Hem fick jag hitta utan hjälp för av någon anledning så startade den inte. Hade väl inte tryckt igång den helt enkelt. Men jag kom hem.

Var riktigt trött, men tackade ja till te inne hos Fia och U. Det var trevligt. Men jag var som sagt väldigt trött.

När jag kom tillbaka till min lägenhet gick jag och la mig. Pluggade en stund och tittade ikapp på Kalifat på svtplay. Men jag somnade ifrån slutet på avsnitt 6 och fick se om det på morgonen.

 

Onsdag

Hade alarmet på 07. Vaknade med huvudvärken från h-vetet. Men jag gick upp och gjorde kaffe och rostade två mackor. Åt och drack kaffe. Blev aningen bättre, men jag insåg att jag behövde sova mer.

Gick upp vid 9-tiden och mådde bättre, men inte bra. Skulle dricka kaffe med Fia klockan 9:30 för att sedan åka med henne in till stan. Var lite försenad, men hann dricka kaffe i alla fall. Erbjöds frukost men tackade nej, hade ju redan ätit.

Min lägenhet, två plan.

Jag blev avsläppt inne i stan och gick runt en stund, sedan till stationen och skaffade ett kort med reskassa. Gick sedan tvärs över kyrkogården för att ta en turfzon. Därefter letade jag rätt på sjukhuset, gick in och kollade var intensivvårdsavdelningen ligger.
Innan jag lämnade sjukhuset gick jag till cafeterian och åt lite ”skräpmat”, kaffe och en ostfralla.

När jag fikat färdigt gick jag ut och började med att kolla var det finns parkeringsplatser i zon 2, där man får parkera längre än 3 timmar. Hittade till sist ett antal. Där kostar det 30 kronor dygnet och man får stå minst 1 dygn, ibland ända upp till 7 dygn. I zon 1 kostar det 18 kronor i timmen.

Jag tittade in i Växjö domkyrka och samlade på mig lite papper om olika aktiviteter. För att jag lämnat Svenska kyrkan betyder inte att jag inte tänker ”gå i kyrkan”. Det är på ett helt annat plan.

Jag uträttade några ärenden och shoppade det jag glömt köpa kvällen innan. Hittade en Coop vid Oxtorget. Eller hittade, jag frågade och fick veta att det låg en där.

Jag gick ner till busstorget och kunde konstatera att det var rätt länge innan bussen skulle gå. Efter en del funderande gick jag till Pressbyrån och köpte dricka och en korv med bröd. Jag får ju inte avvika från min ”skräpmatsdiet”. 🙂

Tog bussen hem till Stojby. Riktiga landet. Busshållplatsen utefter stora vägen.

Jag var rätt trött när jag kom hem. Tinade ett par bullar, ska få en micro till lägenheten sedan, men de fick självtina i en påse. Drack te och tog Aspirin. Det var dags att bekämpa huvudvärken på allvar.

Eftermiddagen och kvällen ägnade jag åt pluggande och mattillverkning.

Falukorv i ugn

Köttfärssås

Köttbullar

När maten svalnat hamnade den i lagom portioner i frysen.

Har tagit min fanatiska återvinning till en ny nivå. Här har vi skinnet från falukorven på tork. Det är ju trots allt av plast.

I Växjö komposterar man matavfallet i speciella påsar. Fiffigt nog så är också papperspåsarna som man kan ta frukt och grönt i på Coop av samma slag och kan användas för matavfallet.

Har just kommit in efter att ha druckit te med Fia och U. Det är dags att sova. Imorgon börjar allvaret. Eller i alla fall jobbet.

Publicerat i Livet, Mitt nya (arbets-)liv, Växjö | 4 kommentarer

Förklaring och förtydligande

Nu är det ju inte så att jag varken behöver förklara mig eller försvara mig. Men jag vill ändå göra några förtydligande då jag förstått att det finns läsare som skummar texten och sedan gör helt egna tolkningar om mig och mitt liv. Det må så vara, men det är inte okej att använda dessa fantasier till att gå bananas och angripa hela min livsstil. För bloggen innehåller inte allt i mitt liv, jag gör många saker som jag aldrig skriver om. Av olika anledningar. Ibland hinner jag inte, vill inte eller tycker det är sekundärt. Men framför allt så värnar jag både min egen och andras integritet och skriver inte om en hel del av de privata saker som ett liv ju faktiskt innehåller.

En av mina läsare, som inte tidigare kommenterat så vitt jag vet, framförde en mängd åsikter om hur jag är:
Jag  gör vad som helst för pengar. Jobbar var som helst, bor på vandrarhem och lever på skräpmat. Jag har dubbel lön jämfört med ordinarie personal och saknar yrkesskicklighet.
Personen i fråga, som säger sig äga ett bed and breakfast, vägrar hyra ut åt sådana som jag. Jag som gör att ordinarie sjukvårdspersonal, personal med kometens, säger upp sig för de inte vill jobba ihop med sådana som jag. Det är mitt fel att skattepengarna inte räcker.

Egentligen förtjänar inte sånt trams ens att bemötas. Men ifall det finns fler som tror samma sak vill jag nu klargöra följande:

  • Jag bor för det mesta hemma i min permanenta bostad.
  • Jobbar huvudsakligen som timanställd åt landstinget.
  • Tjänar ett par tjugor mer i timmen än på en landstingsanställning när jag jobbar åt företag. Men då ska jag ta de pass man inte lyckats förmå ordinarie personal att ta. Helger, mest helger faktiskt, ta sjukluckor och luckor så ordinarie personal kan få ledigt.
  • Som inhyrd får man på sin höjd ett arbetspass introduktion på en ny arbetsplats. Normalt annars är minst 4 veckor.
  • Man måste vara extremt flexibel och självständig.
  • Jag har aldrig träffat någon som säger upp sig till följd av att jag fyllt ut vakanta luckor. Snarare tvärtom att man är glad eftersom man då kan få semester och kompledigt.
  • Jag betalar själv mina resor och mitt boende.
  • Jag får själv bekosta det mesta av fortbildning och  alla utbildningskonferenser.
  • Beträffande mina matvanor så angår de egentligen ingen. Jag lagar mängder med mat från grunden, så kallade ”storkok”. Men jag har alltid gillat pizza, tunnbrödsrulle, korv med bröd och liknade. Oavsett anställningsform. Fikar gör jag också ofta. Älskar bakelser. Det är jag själv som betalar min mat, med skattade pengar.
  • Det uppdrag jag fått i Växjö innebär att jag ska jobba alla fredag-lördag-söndag från den här veckan till i mitten av september. ALLA helger. Försök få någon ordinarie personal att gå med på det. Så visst, jag får kompensation för det. Men det är mycket i privatlivet jag måste avstå från. Har fått en ledig helg i maj, den var redan bokad för annat. Jag är revisor i en förening och det är årsmöte. Det är ett helt ideellt uppdrag utan ersättning. Jag gör massor av ideella saker, utan att skriva om det i bloggen varje gång.
  • Jag tar inte jobbet från någon ordinarie som så gärna skulle vilja jobba alla dessa helger. Man behöver ytterligare en specialistsjuksköterska som kan ta ett lika stort uppdrag med alla helger under samma period.
  • Det står givetvis var och en fritt att vägra hyra ut bostad till folk man anser vara dåliga människor. Tycker dock att det är lite omoget. Konsultpersonal är inga brottslingar.
  • Jag hyr en lägenhet av vänner jag känt sedan 1973.
  • Jag har 45 års erfarenhet av vårdarbete, 37 som sjuksköterska, 31 som intensivvårdssjuksköterska, 30 som anestesisjuksköterska.
    Utöver det har jag en mängd omvårdnadsrelaterade kurser.
    Så jag kan nog med gott samvete anse mig vara kompetent och yrkesskicklig.
  • Jag är pensionär sedan 2018-11-01. Det gör att jag inte behöver jobba heltid länge. Men att leva på den pension som jag får efter 45 års arbete är en omöjlighet.

Det är så lätt att få för sig hur andra, speciellt människor man inte känner, är. Behovet av syndabockar är ett spännande fenomen. Rent filosofiskt. Man skyller på människor som inte är, och lever, på det sätt man själv gör. Sen kvittar det om det är invandrare, ensamföräldrar, arbetslösa, sjukskrivna eller konsultpersonal. Bara man får spy sin galla över någon och ha sina syndabockar.

Publicerat i Livet, Mitt nya (arbets-)liv, Växjö | 6 kommentarer

Kompensation och överkompensation, ett slags vanlig måndag

Bortsett från att jag räknat fel så var det nog en vanlig måndag. Men jag trodde att förra veckans brist på sömn skulle blivit kompenserad av att jag sov till klockan 11 på söndagen. Det kanske hade varit så om jag inte varit tvungen att gå upp 03:45 på måndagsmorgonen. Men det var jag alltså tvungen till.

Jag hade planerat precis hur jag skulle göra saker och i vilken ordning. Men först skulle jag skjutsa F till firman där lastbilen, hans arbetsredskap, stod parkerad. Sedan skulle jag äta frukost någonstans, hade till och med en kursbok med för att läsa i. Men inget blev som jag tänkt mig.

Jag var alldeles för trött för att äta frukost någonstans. Jag ville äta tillsammans med katterna. Köpte bröd och prickig korv på Cirkel K där jag bor. Sedan in och drack kaffe och åt några, tre tror jag det var, mackor.

Började läsa lite, men insåg att jag behövde sova. Bara lite för jag skulle vara på PostNords företagscenter klockan 8 och hämta paket. Men så blev det inte heller. Som tur var visade det sig. De stänger klockan 10:00 och då hade jag inte ens orkat upp ur bädden.

När jag väl kom upp pluggade jag duktigt och effektivt. Promenerade sedan ner till Akalla och hämtade en kursbok, tror det är den sista i den här kursen. Har varit ett himla hattande och drattande med försenade leveranser. Inte bra alls när man behöver sin kurslitteratur.

Från Akalla tog jag T-banan till Kista för ett cellprov. Hade kallats till en dropp-in-tid. Var lite tidig och därmed klar innan jag ens skulle varit där.

Åkte hem med boken och sedan bilen till IKEA. Började med att äta innan jag satte igång min shopping. Kuddar, rejäla överkast att täcka vissa möbler med så inte katterna ligger direkt i dem och några badlakan. Men jag hittade lite annat också.

Från IKEA åkte jag till företagscentret. De hade öppnat igen, sin kvällstid. När jag fick paketen, två stycken, blev jag nästan lite chockad. De var gigantiska. Blev tvungen att ringa F så han kunde ta dem i lastbilen. Sedan har vi packat upp dem och stuvat in i min bil. Två klösmöbler som pojkarna ska ha i Växjö.

När jag kom hem drack jag kaffe och gick och la mig en stund innan jag packade. Kan inte ta allt den här gången, bara det jag behöver direkt nu. Pojkarna ska stanna hemma ett par veckor och tas om hand av F. Jag behöver förbereda lite för dem först.

Gick upp och packade, såg några avsnitt av Kalifat och sov sedan tills det var dags att bära ut sakerna till bilen och åka.

Två goda kamrater

Publicerat i Livet | 2 kommentarer

Sista veckan – Arbete, sorg, fest och allt däremellan

Det här med sista är inte så dramatiskt som det kan låta. Men jag har inte bokat in några fler pass på Huddinge postop och inga i nästa schemaperiod heller. Däremot har jag ett inbokat utbildningspass i februari i de nya lokalerna dit man ska flytta. Fina lokaler! Men ett helt nytt sätt att arbeta och det är jag tveksam till.

Egentligen vet jag inte varför, men jag hade bokat in fyra pass den här veckan. Sedan tillkom ett och annat, eller i alla fall ett. Någon begravning fanns inte med då vi la schema.

Måndag

Jag var trött på morgonen efter min Göteborgsvistelse. När jag kommit igång promenerade jag till Kista och hämtade en laddsladd jag beställt. Ville ha en som är 1½ meter och det var stört omöjligt att hitta i någon fysisk butik. Eller jo, jag kunde ju gått in i någon av dem och beställa förstås. Nu hade jag beställt på nätet och hämtade i butik för att slippa fraktkostnaden.

Bestämde mig för att äta lunch i Food Courten, som förresten fått något nytt namn som jag inte minns. Bestämde mig för pannbiff med ett stekt ägg.

Efter maten tog jag T-banan till Akalla där jag skulle hämta en kursbok jag beställt. På vägen till T-banan fick jag syn på en löpsedel.

Man hade uppmärksammat det som många av oss redan vet. Arbete lönar sig inte. Jag känner ett flertal personer som inte arbetat alls och som har pension som är betydligt större än den jag har efter 45 års slit i vården.

När jag hämtat boken tog jag T-banan till Husby och gick hem. Gick och la mig en stund och sov. Gick upp lagom för att klä mig och åka till jobbet.

 

Tisdag

Det var en alldeles fruktansvärt rörig natt. En av kollegorna är fast i Teheran eftersom det inte går att få ett flyg hem. Man har inte ersatt henne med någon annan och vi måste vara en sjuksköterska för lite tills hon kommer hem. Det var helt fullt när vi kom och sedan rasade det in akuta patienter hela natten. Den av kollegorna som var vårdledare under natten var väldigt upprörd och skulle prata med chefen som kom på morgonen. Har vi hört den förut? Det är väl aldrig någon som bryr sig om hur vi på golvet har det.

Under natten, vid 02:30-tiden tror jag, var det två bomber som briserade. En i Kista och en något större i Husby. Jag fick syn på det på webben och blev väldigt orolig. Förstås!
Var det mitt hus? Hur var det med katterna? Med min son?
Ringde 114 14 för att fråga polisen. Det hade jag inte mycket för. ”Om du är berörd kommer du att kontaktas under morgondagen” var svaret jag fick. Bara det kan ju göra en upprörd. Och sedan undrar polisen varför vi inte samarbetar med dem. De är ju helt människofientliga mot oss i förorten. Jag frågade inte om något annat än om det var på adress ….. Detta efter att jag noga presenterat mig, berättat att jag var i tjänst och inte kunde lämna min arbetsplats för att åka hem. Berättade också att jag hade husdjur som var ensamma hemma. Möttes, som sagt, av total nonchalans och oförståelse.

Med tiden dök det upp lite bilder på nyhetssajterna och det såg inte ut att vara där jag bor. Men det var ändå tillräckligt nära för att fönster skulle kunna spruckit och rasat in.
Jag ringde och väckte min son och bad honom gå ner och kolla att allt var bra med katterna. Det var det.

På morgonen, efter att jag stämplat ut, kunde jag läsa om var det var. Bomben i Husby var betydligt större och hade orsakat värre skador på huset där det var rasrisk. Det var där Petter bodde innan han flyttade till England och det i Kista var i HSB-området.

När jag kom hem blev Kingston och Orvar glada. De fick ett helt paket Mjau mjukmat att dela på.

När jag satte alarmet kunde jag konstatera att det var mindre än 6 timmar tills jag skulle gå upp igen.

 

Onsdag

Den här dagen finns dokumenterad i ord och bild i inlägget EFIT – Ett Foto I Timmen – 22 januari

 

Torsdag

Gick upp vid 8-tiden, efter 11 timmars sömn. Inte helt obruten, men ändå. Jag borde varit utvilad, men det var jag inte.

Det var minusgrader ute igen och det både kändes och märktes på termometernn inne. Det var bara att sätta igång värmefläkten till morgonkaffet.

På programmet, när jag väl kommit igång, stod i första hand dessa viktiga punkter:

  • Plugga
  • Leta fram lämplig klänning till fredagen
  • Baka en kaka att ta med till jobbet
  • Diska
  • Ta ut till återvinningen

Men först skulle jag ”komma på fötter” för jag kände mig både trött och frusen.

Dagen gick åt till att beta av punkterna samt några till punkter som inte finns med på listan. Jag hann sova en stund. Sen var det dags att åka till jobbet.


Fredag

Trots att jag skyndade mig hem hann jag inte sova mer än en timme och en kvart innan det var dags att gå upp, klä mig och åka till en begravning i Södertälje Baptistkyrka.

Jag var precis så pass tidig att jag hann dricka en kopp kaffe och äta en kanelbulle inne i Pressbyrån innan jag gick till kyrkan. Baptistkyrkan ligger i stort sett bara tvärs över gatan från stationen.

Det var helt fullsatt i kyrkan, I var en mycket omtyckt man både inom Baptiströrelsen, Broderskapsrörelsen (numera Tro och solidaritet) och scoutrörelsen.
Jag har suttit i Södertälje Broderskapsgrupps styrelse tillsammans med I som var ordförande. Tror det var ungefär 10 år jag satt i den styrelsen.

Det var många jag kände och jag höll sällskap med B och satt bredvid henne både i kyrkan och på minnesstunden. Skönt att ha någon man känner bredvid sig i ett sådant sammanhang.

Det var många som höll tal och ett av de ämnen som återkom gång på gång var I:s ordningssinne. Han var expert på formalia och den som organiserade och höll ordning i alla sammanhang. Han hade samma ordning på sitt privatliv.

När Broderskapsrörelsen, Tro och solidaritet, firade sitt 90-årsjubileum den 12 oktober 2019 hade jag turen att sitta bredvid I och hans hustru K. Jag hade då inte träffat dem på flera år. Jag är glad nu att jag hade förmånen att få träffa I denna sista gång. Hans bortgång kom helt oväntat, kanske hjärtat. Hans anhöriga visste inte ännu.

Minnesstunden var trevlig, så trevlig som nu en minnesstund kan vara, det är ju ändå ett sorgetillfälle. Men det var många skratt när vänner till I delade med sig av minnen.

Jag hade tänkt att jag skulle komma iväg vid 15-tiden, senast 15:30. Det hade börjat klockan 13:00. Jag gick 16:40 då folk började bryta upp och alla tal var hållna.

Naturligtvis var det stopp i pendeltågtrafiken och jag fick vänta oerhört länge innan tågen kom igång. Det gjorde att jag inte hann med mer sömn den dagen.

När jag kom hem tog jag ett varmt bad, klädde mig och tog bilen till jobbet.

 

Lördag

Jag fick möjligheten att gå tidigare från jobbet, en halvtimme, eller om det var tre kvart. Trots att det ger löneavdrag, som timanställd får man ingen komptid, så kändes det värt det. Jag hade bilen och det var lördagsmorgon, jag kom hem snabbt och kunde lägga mig redan 08:14.

Nu blev det inte så mycket sömn den här dagen heller. Klockan 16:00 skulle jag vara på födelsedagsfest i Viksjö. Men jag sov gott den tid jag hann.

Gjorde mig i ordning och klädde mig med finaste klänningen. Tog T-banan för att köpa dels födelsedagspresent, dels blommor. Min son skulle hämta mig 15:20 och skjutsa till festlokalen.

Eftersom jag både var trött och inte hade ätit frukost passade jag på att dricka kaffe och äta en macka. Ville ha lite grund ifall det skulle bli något med alkohol som välkomstdrink.

Precis som jag trodde så serverades bubbel och snacks. Det var en liten fest med få gäster för att vi skulle hinna prata med varann. Med de barn som var med var vi 22 personer. Bara barn med respektive och deras barn samt nära vänner.


Min vän röntgenläkaren har blivit en lycklig pensionär och fyllde 65 år på lördagen.
(Hon har godkänt att jag publicerar bilden på henne)

Vi fick buffé, en god sådan med både kött och fisk, samt grönsaker. Men innan vi fick ta av maten var det en tipspromenad med frågor om födelsedagsbarnet. Vi var i lag två och två. Jag har känt L sedan tonåren och vet en hel del. Men inte allt.

Det var lite fler lekar och sedan kaffe och tårta. Flera olika tårtor fanns att välja på. Eller äta av alla.

När det var dags att åka hem fick jag skjuts till Jakobsberg och kunde ta buss 178 därifrån och hem. Jag var hemma före midnatt för att slippa förvandlas till en pumpa. Hur det gick för bussen vet jag däremot inte för den fortsatte sin färd även efter att klockan var slagen och som vi alla vet var det ju vagnen som skulle bli en pumpa igen efter midnatt.

Söndag

Egentligen hade jag behövt vara hemma och ha egentid. Men jag sov i alla fall ut och gick inte upp förrän fem över elva.

Har varit och hälsat på min bror och svägerska. Sedan hämtade jag F på vägen hem, åt med honom på Daisy’s, kollade stugan och tog med diverse torrvaror och konserver som behöver ”cirkuleras”.

Nu är veckan slut, ska bara sitta i köket en stund och smutta på lite rött innan jag lägger mig. Imorgon blir det en fullmatad dag.

Publicerat i Livet | 4 kommentarer

Fem en fredag v. 4: Revir

Fem en fredag är ett bloggtema hos elisamatilda. Du kan läsa andras inlägg eller skriva ett eget.
Du deltar genom att svara på frågorna i din blogg (eller genom en kommentar om du inte har en blogg). Lämna gärna en kommentar här så jag och andra kan hitta in till dig och läsa dina svar. Glöm inte att länka till elisamatildas inlägg så fler kan ta del av Fem en fredag.

 

  1. Vilka skulle du säga är dina expertområden?
  2. När inkräktar folk på ditt territorium?
  3. Vad från ditt yrkesliv kan appliceras på livet i allmänhet?
  4. Hur stor eller liten är din privata bubbla runt dig?
  5. När behöver du vara ensam?

 

  1. Utöver mitt yrkeskunnande som specialistsjuksköterska vill jag påstå att jag har expertkunnande när det gäller föreningsformalia.
    Jag har varit föreningsaktiv i mer än 50 år, började som 14-åring. Jag har suttit i fler styrelser än jag lätt kan räkna. Jag skulle behöva tänka efter en bra stund för att komma ihåg vilka styrelser jag haft uppdrag i. Huvudsakligen har jag varit kassör, revisor (då sitter man inte i styrelsen formellt sett, men behöver ha extraordinär koll på vad som gäller), sekreterare, ordförande, vice ordförande och, förstås, som vanlig ledamot. Jag har också  varit medlem i mängder av föreningar genom åren utan att sitta som förtroendevald. Föreningsliv har varit en livsstil för mig.
    Just nu sitter jag inte med någonstans, har precis lämnat Svenska kyrkan och därmed Kyrkofullmäktige. Jag var även ersättare i AU, arbetsutskottet. Kravet för att vara förtroendevald i kyrkliga uppdrag är att man är medlem i Svenska kyrkan.
    Jag är medlem i några föreningar, men ”bara” som medlem. Styrelsearbete tar mycket tid och jag behöver den tiden till mina filosofistudier. Precis när jag skriver det här kommer jag på att jag ljuger. Jag är revisor i studentkårenpå Newmaninstitutet och kårens representant i flera sammanhang, bland annat kollegiet.
  2. När de helt mot vetenskap och beprövad erfarenhet inte ger sig utan går till angrepp i medicinska frågor. Som till exempel mässlingsvaccin.
    Ett mycket talande exempel är frågan om massvaccinationen mot svininfluensan, som jag tror var 2009. Dessa, inte sällan konspirationsteoretiker,  hävdar då att det var helt onödigt att vaccinera eftersom det aldrig blev någon epidemi. Men det var ju tack vare att så många var vaccinerade, det fanns i stort sett inga friska smittbärare heller. För det är ett starkt argument att vaccinera sig, även om man anser ”jag blir aldrig sjuk” så kan man smitta just den personen som faktiskt inte klarar en influensa, eler annan sjukdom. Mässling är en mycket farlig sjukdom! Dock överlever de flesta i vårt land på grund av vår tillgång till vård när vi behöver.
    Just svininfluensan var väldigt speciell. Jag missade första utbrottet, jobbade på annat sjukhus då, men vårdade intensivvårdspatienter med svininfluensa i andra omgången och jag kan lova varje skeptiker att de var mycket sjuka med cirkulatorisk (blodtryck och hjärtverksamhet) instabilitet och svikt.
  3. Att det är lättare att få connection med folk som man delar intressen med. Jag har också lärt mig att folk i allmänhet är väldigt okunniga om sin egen kropp.
    Sen har jag lärt mig den hårda vägen att många ljuger om att de inte ätit när de ska sövas. Det gäller att ha ett sjätte sinne så de till sist säger som det är. Jag har haft ett flertal patienter som fått ställas sist på dagens kö till operationssalen för att de ätit en rejäl frukost innan de åkt hemifrån. Jag har också missat någon, som kräktes ner hela golvet i operationssalen. Hen hade en himla tur som överlevde, för även den gången så var det mitt sjätte som varnade och jag bara vrålade rakt ut: ”Vi måste vända patienten NU!!!” Vi hann precis få patienten, som fortfarande var sövd, på sidan i tid.
    Lärdomen är att man dels inte alltid kan tro på vad folk bedyrar dels att man ska lyssna till sitt sjätte sinne.
    Att jag slutat söva beror dock inte på det. Jag har båda specialistutbildningarna, men tycker att intensivvård är ”roligare”. I vart fall mer spännande.
  4. Jättestor. Jag sätter upp handen till stopptecken när man kommer för när mig. Däremot bjuder jag gärna in till kontakt på mina villkor.
  5. Jag behöver vara ensam väldigt mycket. Som introvert är det i ensamhet, det jag vill kalla självsamhet, jag laddar mina batterier och får energi till ett aktivt liv.
    Tror att man lätt kan använda paretoprincipen, en empirisk regel enligt vilken 20 procent av orsakerna ofta står för 80 procent av verkan. Den kallas ibland även 80/20-regeln. I mitt fall så är orsaken interaktion med andra människor och verkan mitt behov av självsamhet. Med andra ord behöver jag massor av egentid, vilket ganska få människor som inte själva är introverta förstår.
    Däremot kan jag både chatta och prata i telefon och ändå räkna det som självsamhet. Tid med katterna är förstås också tid i självsamhet och jag tar gärna en hundpromenad med lånad hund när tillfälle bjuds. Svenskan är ett av de språk som inte skiljer på ensamhet (där man känner sig ensam och inte valt den) och den ensamhet som man väljer själv för vila, eftertanke, kretivitet eller ”bara för att”. Jag önskar att självsamhet ska bli ett nyord. Att fler ska använda ordet så man slipper dessa oerhört jobbiga diskussioner med, i förtsta hand, extroverta som under inga omständigheter förstår att man kan välja att vara mer ensam än ha sällskap. Det lär de väl inte förstå ändå, men det är lättare att få folk att förstå vad man menar både på engelska och tyska. Troligen på andra språk också. men det är de två språk, förutom svenska, som jag kan göra mig förstådd på.

 

 

*Bild från pixabay

Publicerat i Fem en fredag, Livet | 3 kommentarer

Störande grannar – Bloggutmaning i januari 23

Orsakullan, Madeleine, har en bloggutmaning i januari med en fråga att besvara varje dag.

 

Ett ljud som gör mig irriterad…

Det finns en hel del ljud som gör mig irriterad. Inte minst detta ständiga renoverande som pågår fler dagar om året än jag kan räkna till. Tror jag kan räkna de dagar det inte borras, bilas och hamrar på mina fingrar.

Annars är också tvättmaskiner irriterande med sin skongång och det lite vinande ljud som uppstår när centrifugeringen sätter igång.
I tvättstugan får man bara tvätta mellan 07 och 22. Men alla dessa privata tvättmaskiner som folk har i sina lägenheter och många passar på att tvätta nattetid.

 

*Bild från pixabay

Publicerat i Bloggutmaning i januari 2020, Livet | 5 kommentarer

EFIT – Ett Foto I Timmen – 22 januari

EFIT, ett foto i timmen, är en sajt där man på givna dagar lägger upp en länk till sitt blogginlägg Ett foto i timmen. Sajten startade 2004 och har adress http://ettfotoitimmen.se

De andra deltagarnas EFIT den 12 januari hittar du här.

Klockan 07-08: Egentligen hade mitt EFIT-dygn varit igång redan från midnatt eftersom jag jobbat 21-07:30. Men eftersom jag inte kan fota inne på avdelningen så började det i omklädningsrummet. Min väska parkerades på bänken innan jag bytte om.

Klockan 08-09: Ibland tar jag mig en morgonfika i cafeterian på Södertörns högskola. Den här morgonen gjorde jag det och drack kaffe och åt en macka med skagenröra.

Klockan 09-10: För en gångs skull var det sol. Kändes trist att behöva gå in och sova. Men jag var väldigt trött.

ZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZ!

Klockan 10-14: Sov efter nattarbete. Kingston och Orvar sov tillsammans med mig.Men jag såg, när jag gick upp, att de hunnit både att gå på lådan i badrummet och äta ute i köket.

Klockan 14-15: Jag vaknade strax efter klockan 14 och gick upp.

Klockan 15-16: Promenerade till ett av alla de utlämningsställen där jag kan hämta paket. Det händer ibland att jag går till fel ställe.
Delar av den kurslitteratur jag skickat efter hade kommit.
OBS! Det är inte ett sponsrat inlägg. Men jag köper många böcker hos Bokus. Helst skulle jag köpa dem i affären och ta med dem hem direkt, men där finns de ju inte numera och man hänvisar till nätet.

Klockan 16-17: Promenerade till Kista centrum för att uträtta en del ärenden. Gick förbi vid huset där man sprängt en bomb natten mellan måndag och tisdag. Fasadrenoveringen var i full gång. Jag gick även förbi där bomben i Kista briserat, men där såg man inte längre några skador utan bara mängder med glaskross på gatan. Bomben i Husby var mycket kraftigare och gav större skador.

Klockan 17-18: Bestämde mig för att dricka kaffe och äta en macka. Av okänd anledning fixade killen som jobbade där till det med en utsökt sallad också. Jättegott och trevligt.

Klockan 18-19: Jag hade tagit T-banan hem och var på väg mot rulltrapporna. Kände mig väldigt trött, 4 timmar är inte tillräckligt med sömn efter 10½ timmes arbete. Dessutom hade jag bara hunnit sova strax under 6 timmar dagen innan.

Klockan 19-20: Packade upp kursböckerna och kollade lite i den jag ska börja läsa i. Sedan tog jag ett bad.

Klockan 20-21: Låg i badet och lyssnade klart på boken. Tvättade håret och bestämde mig för att lägga mig före klockan 21:00.

 

EFIT

Publicerat i EFIT - Ett Foto I Timmen - 2020, Livet | 8 kommentarer

Bara en liten titt – Bloggutmaning i januari 20

Orsakullan, Madeleine, har en bloggutmaning i januari med en fråga att besvara varje dag.

Om jag går förbi ett fönster så tittar jag in, sant eller falskt.

Nej, det gör jag inte. Men det finns en lägenhet på vägen hem där man har en klocka på väggen och jag kastar ofta ett öga på den för att se vad klockan är.

Sitter det katter i fönstren kan det hända att jag tittar på dem. Men så där utstuderat tittar in hos folk det gör jag inte. Det är jag inte tillräckligt intresserad av. Är mer intresserad av att titta ut genom fönster och titta på folk. Det kan vara väldigt underhållande.
Men skulle något exceptionellt hända så skulle jag troligen uppfatta det. Typ ett övergrepp, eller misshandel. De flesta av oss ser betydligt mer än vi tror.

 

*bild från pixabay

Publicerat i Bloggutmaning i januari 2020, Livet | 8 kommentarer