Klarblå var inte min favoritfärg på himmel i helgen

Hemma igen efter årets Roslagsmarschen, en tredagarsvandring i Roslagen. Man följer till största delen Roslagsleden, men inte helt eftersom man då skulle hamna i Norrtälje.

Vid 17-tiden i fredags var vi ett åttital glada och förväntansfulla vandrare som gav oss av från startplatsen. Vädret var lagom, det var ju sen eftermiddag och solen sken. På fredagen är det mycket en kamp med tiden att hinna i mål innan det blir mörkt. I alla fall för sådana som jag, som inte går så snabbt.

Första dagens vandring går till Lövsättra, en sträcka på cirka 24 kilometer. Därifrån får man åka bil till lägerplatsen på Domarudden. Det var mörkt när jag kom fram till Lövsättra och sista sträckan till platsen för dagens mål gick genom Lövsättra. Jag såg absolut ingenting och hade noll koll på om jag var på rätt väg eller inte. Men det är ju bara att traska på, är det fel så måste man ju ändå komma någonstans. Som Cheshirekatten sa till Alice: Vet du inte vart du ska så kvittar det väl vart du går bara du kommer någonstans*.

Väl framme fick vi en jättegod gulschsoppa och mackor. Att få dricka ordentligt med kaffe kändes inte heller så dumt. Sedan var det i allra högsta grad sovdags. Hittade en plats i ett av tälten och konstaterade att ingen eldade och att det var svinkallt. Dessutom saknar de här tälten golv, man ligger direkt på gräset. Men jag antar att det nog är lika kallt i ett tält med golv. Man kan ju ha eget tält med sig, men då bör man ju åka dit och sätta upp det i förväg.

Ett större problem var att det var nåt trassel med dragkedjan i sovsäcken jag lånat av min son och jag kunde inte stänga. Jag försökte täta med min jacka, men jag frös ordentligt och vaknade massor av gånger under den korta natten.

Tidigt på morgonen var det frukost, gröt och smörgås. Och kaffe! Sedan var det dags att få ut startkortet igen och gå till bussen som skulle skjutsa oss ut till Lövsättra för lördagens start. Det var redan varmt trots att klockan bara var strax efter halv sju.

Lördagens vandring går mellan Lövsättra och Domarudden, en vandring på cirka fyra mil. Solen stod högt på himlen och det var varmt, outhärdligt varmt. Normalt går jag inte ens ut när det är så där varmt. Jag bor i den ultimata nattarbetarlägenheten med sovrum åt norr och balkong i väster där solen bara tittar in en kort stund på eftermiddagen. Vill jag gå ut så sitter jag i skuggan och läser. Drömmen är förstås att sitta vid en pool någonstans under ett parasoll och dricka paraplydrinkar.

Men verkligheten var nu en helt annan och det var bara att traska på, kilometer efter kilometer. Jag gick sakta, alltför sakta, och det tog en erbarmelig tid för mig innan jag var i mål. Men då fick jag middag, en fantastiskt god köttgryta med potatis. Passade också på att fylla på koffeindepåerna i min, nu väldigt trötta, kropp.

Det var trots allt fortfarande ljust och jag insåg att det nog skulle vara bra att gå till duschen och även en stund i bastun. Efteråt kändes det bättre. Jag fick dessutom ordning på den trilskande dragkedjan och kunde stänga sovsäcken vilket gjorde att jag sov betydligt bättre.

Söndag morgon var precis som på lördagen. Frukost med gröt, smörgås och kaffe. Sedan var det dags att ställa packningen på anvisad plats för transport till Skavlöten där vi skulle gå i mål.

Klockan åtta, en timme senare än på lördagen, gav vi oss av för den sista vandringsetappen. Idag skulle vi gå cirka 27 kilometer. Det var lika varmt på söndagen som på lördagen, om inte ännu varmare. Det fanns inte ett moln på himlen och solen gassade överallt. Det var få ställen där det fanns skugga.

När man går långt är de viktigt att dricka tillräckligt. Skiner solen är det ännu viktigare och det var åtskilliga liter vatten jag fick i mig. På någon av kontrollplatserna drack jag lite saft, men jag vet att jag brukar få halsbränna av kombon syrligt och ansträngning så jag undvek saftdrickande. Samtidigt hade jag alla jag vårdat på IVA, för vattenintox, i minnet och när jag kom till den kontrollen där det fanns choklad drack jag två kåsor, ungefär åtta deciliter, choklad. Varm choklad i värmen, eftersom jag lärt mig att det tar energi att dricka kallt i värmen. Jag behövde minsann all min energi till att vandra i den fruktansvärda värmen.

Till sist kom jag i mål vid Skavlöten och fick mitt diplom. Jag köpte också en medalj som ska få sin plats i min medaljsamling. Jag tycker jag gjort mig väl förtjänt av årets medalj i värmen.

Så var årets Roslagsmarschen, min tredje,  avslutad för min del. Men arrangörerna hade massor av arbete kvar att göra. De skulle packa in en massa prylar uppe på Domarudden som skulle till hemvärnsgården i Österåker och en del av sakerna skulle till Livgardet i Kungsängen.

Jag, som var ordentligt trött, satte mig och tittade på medan de arbetade. Jag skulle få skjuts hem eftersom jag bor på vägen mot Kungsängen och det var absolut värt att vänta på. Bara tanken på att åka hem med kollektivtrafiken släpandes på packningen kändes som en mardröm.

När jag kom hem la jag mig i badet. Det var skönt att ligga i varmt vatten och att tvätta håret som jag för övrigt kletat in med Mygga för att slippa de ettriga rackarna surrandes runt huvudet.

Jag gick sedan upp till min son och hans flickvän eftersom jag lovat laga middag till dem. Jag hade visserligen maten med mig, men så mycket matlagande blev det inte för min del. Jag fördelade arbetsuppgifterna mellan dem och gick och la mig i hans soffa och tittade på Gordon Ramsey, den elake kocken, som lagade betydligt med glamorös mat än den jag bjöd på. Vi åt ungsstekt falukorv med ris.

Med nöd och näppe släpade jag mig ner till min egen lägenhet efter maten. Jag var så trött! Då hade jag fått ett mess från en av mina kamrater att jag skulle kolla på en reservationsskrivelse och maila mina synpunkter. Jag var så trött så jag fick läsa flera gånger innan jag fick ordning på vad det stod. Men till sist mailade jag ett svar, meddelade personen i fråga på facebook att jag skickat ett svar och sedan loggade jag ut och gick och la mig för att äntligen sova. Katterna kom och la sig hos mig och Ferdinand ville ju som vanligt lägga sig på mig uppe vid halsen med svansen över ansiktet. Men jag var visst för tråkig för han gick igen utan att jag behövde mota iväg honom. Med en katt liggande på halsen är det liiiite svårt att andas och jag brukar försöka flytta ner honom en bit.

*Det är inte ett citat ur boken utan en personlig tolkning med en kombination av vad Cheshirekatten och Alice säger.

Det här inlägget postades i Publicerat bara här i Krakas blogg. Bokmärk permalänken.

2 svar på Klarblå var inte min favoritfärg på himmel i helgen

  1. Lilla Lobelia skriver:

    Aldrig har någon varit mer värd en medalj!!!! Jag är enormt imponerad. Snyggt jobbat!!
    Kram!

  2. Kraka skriver:

    Tack vännen!
    Kram!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *