Jag har alltid varit på språng och på resa. Kommer inte ihåg hur många jobb jag haft och bott har jag nog gjort på ett tjugotal olika ställen. Men det finns några platser som alltid betytt trygghet och stabilitet i mitt liv. Ett av dessa platser är Stiftsgården Stjärnholm, mellan Nyköping och Oxelösund.
Första gången jag var på Stjärnholm var jag 12 år och på lägerskola med mellanstadieklassen där jag gick. Minns inte hur länge vi var där, men vi bodde högst upp i slottsbyggnaden som då inrymde rum med ett antal våningssängar. Det var både spännande och lite otäckt med alla skrymslen och vrår. Inte minst skrönan om tavlan med Karl XII, som sitter på väggen på andra våningen och som man passerar på vägen upp för trapporna, både skrämde och fascinerade. Det sägs att vid midnatt knäpper kungen ibland upp en av knapparna i sin rock.
Under tonåren var jag på Stjärnholm ett antal gånger i olika sammanhang. Minns särskilt en gång då jag var där som volontär i köket och bodde borta i personalbostäderna. Jag blev kompis med tjejen som jobbade där och på natten var vi borta i det stora skafferiet och snodde prickigkorv eftersom vi var hungriga. Gissa om vi var rädda att husmor skulle komma på oss!
Under min tid som förtroendevald i Mariefred var jag också på Stjärnholm flera gånger. Bland annat var jag där som volontär en helg och hjälpte till i köket och med diverse annat. Det var flera stora grupper som hade konferens och en massa konfirmander och jag var så utmattad efter helgen att jag var tvungen att sjukskriva mig på måndagen för att vila upp mig innan jag orkade börja jobba igen.
Nu är jag åter igen på Stjärnholm på en tvådagarskonferens med nya kyrkorådet i Spånga-Kista. Sedan många år är Stjärnholm ombyggt och renoverat till en modern konferensanläggning. Vindsvåningen med logement är borta och istället finns där vackra rum med toalett och dusch. Ikväll har vi har ätit en god trerätters middag med ett gott Chardonnay-vin. Inte tror jag att det finns så många spöken kvar, tog en sväng genom de olika små rummen med bokhyllor och små soffgrupper innan jag gick upp på rummet. Inte tyckte jag heller att Karl XII såg ut att ha planer på att varken knäppa upp eller igen sin rock. Men man vet ju aldrig…
Jag älskar sådana ställen, bara man kommer dit så är det som att komma hem för själen – pulsen sjunker och ett slags lugn och välbefinnande träder in i handlingen. Önskar dig sköna och givande dagar!
Håller med Lobelian 🙂
Dessutom brukar det vara gudomligt god mat på såna ställen.
Åh, nu längtar jag bort igen 🙂
Ja, maten är ljuvlig och hela miljön är fantastisk. Tyvärr kommer jag inte dit så ofta numera eftersom man inte längre har några egna aktiviteter uan enbart är konferensgård. Man kan åka dit som privatperson, men det kosta massor.
Saknar Stjärnholm massor… Under ett antal år hade jag & kompisen varsin kasse i ”bortglömtrummet” med sängkläder (med husfars välsignelse) – vi var ju där minst 2 helger i månaden. Och räder i köket brukade vi hinna med också! Måste vara iaf 15 år sen jag var där senast *saknar*
Det tråkiga är att Stjärnholm inte har några egna aktiviteter längre (av ekonomiska skäl) och att det är jättedyrt om man vill åka dit och bara vara. Det är bara om man åker på konferens som man kan åka dit numera, när någon annan betalar…
Jag bor i husen bredvid slottet (ungefär ) vid andra sidan dammen i ett rött gammalt hus. Har under hela mitt liv bott på stjärnholm och jag brukar alltid spela piano i ett stort vardagsrum på andra våningen, har märkt att jag känner någon form av närvaro men inga tydliga läten. Ganska intressant då ja känner exakt samma känsla hemma i mitt hus som jag gör just i det rummet.