Inte utan min katt och mitt kaffe

Jag är pigg och rask och fortfarande ung. Så egentligen borde det där med ett framtida äldreboende inte ens finnas i mina tankar. Men den förändrade människosynen som allt oftare gör sig synlig i äldrevården skrämmer mig! Äldre människor, pensionärer, har inget värde i dagens samhälle i allmänhet och inom äldrevården i synnerhet.

I början av året kunde vi läsa om hur Edith tvingades sälja sin bästa vän på blocket. Detta trots hon var lovad att få ha sin katt med sig i den lägenhet hon hyrde i ett servicehus. Att få ha katten med sig var villkoret för att Edith skulle flytta dit.  Men Agneta Melström, enhetschef på Solgården i Östhammar, tyckte inte att man behövde ta hänsyn till ett löfte som givits till en 84-åring. Hennes människosyn är av det slaget som jag hoppas vi slipper se inom kommunen när jag blir äldre. Tyvärr är Agneta Melströms förakt för äldre vanligt i dagens samhälle.

Idag läser vi ännu en hårresande nyhet, den här gången från ett sjukhem i Timrå. Man har där börjat ransonera de boendes kaffe till två koppar per dag. Att bo på just det här sjukhemmet kostar, i genomsnitt, 5000 konor i månaden för ett rum och mat. På många ställen betalar man ännu mer för sin sjukhemsplats och ibland har man inte eget rum utan delar med en icke närstående person.

Jag hoppas jag aldrig, aldrig någonsin kommer att behöva bo i servicehus eller på sjukhem där man har en människosyn som tydligt visar att man ser på äldre människor som att de förtjänar att behandlas sämre än djur. Låt oss slippa beslutsfattare och enhetschefer inom äldrevården som uppenbart lider av empatistörning!