Av en slump hamnade jag på en föreläsning av Pär Johansson. Ja, det är han som har startat och byggt upp Glada Hudik-teatern.
Jag såg ju Elvis på Cirkus för ett par år sedan och tyckte att de var helt fantastiska. Men jag funderade aldrig på hur det hela börjat. Pär Johansson berättar om hur han var arbetslös och gick på en söka-jobb-kurs, en riktigt meningslös syssla. Istället söker han sig till omsorgsverksamheten i kommunen och där får han jobb. Han ska hugga ved tillsammans med ett gäng utveckligsstörda.
Men tiden lyckas han vinna de utvecklingsstördas förtroende och sina arbetskamraters misstroende. Men han kör på och med förslagenhet och ett visst mått av lögner startar han en teatergrupp med de utvecklingsstörda som spelar tillsammans med vanliga normalstörda. Ja, normalstörda det är vi andra alltså.
Pär Johanssons berättelse om mot och medgångar fram till i dag fick mina tårar att rinna, det var så fantasiskt hur han kämpade och satsade allt. Han visar med sitt liv och engagemang att den som tror på sina drömmar inte bara når grantopparna utan ända upp till stjärnhimlen. I juni ska Glada Hudik-teatern spela Elvis på Broadway.
Pingback: Krakas blogg » På återbesök
Jag har sällan blivit så berörd som när jag såg dem uppträda på tv.
Det var inte bara med för att de var utvecklingsstörda. De var med för att de var kanonbra. Riktigt bra och duktiga även i jämförelse med normalstörda.
Underbart.