Mina föräldar, som inte längre finns i livet, växte upp under tidigt 1900-tal och hann uppleva både första och andra världskriget. De hann se delar av den tekniska utvecklingen som tog sin början efter andra världskriget och som sedan accelererat allt mer.
Pappa kom från ett arbetarhem i Östergötland. Han hade tre syskon, två bröder och en syster. Hans pappa var stenläggare, ett hårt arbete på den tiden. Farmor hjälpte till med försörjningen med sömnad, broderier och virkade föremål som hon sedan sålde.
Pappa gick 6 eller 7 år i skolan, som man gjorde på den här tiden. Sedan var det dags för arbetslivet. Ni kan ju tänka er själva hur det måste varit att som 12-åring tvingas stå på egna ben.
Vad pappa jobbade med innan han efter på 40-talet började sitt eget i reklambranschen vet jag faktiskt inte. Han gick på folkhögskolan i Mariefred någon gång under eller efter andra världskriget och sedan byggde han upp sitt enmansföretag med affischering och annonsplatser. Jobbet var hans stora intresse och nog egentligen det enda han ägnade sig åt. Vad jag kan minnas hade han ingen hobby eller andra fritidsintressen, men han hade ett kommunalt uppdrag – han satt i taxeringsnämnden.
Mamma växte upp som den yngsta levande i en stor syskonskara. Jag tror hon hade sex levande syskon. Föräldrarna var statare, det vill säga levde i det svenska slavsystem vi hade ända till 1946. Från 1945 fick statarna penninglön, en liten summa, för sitt arbete. Innan var det tak över huvudet och en snålt tilltagen ranson av livsmedel.
Mammas syskon blev kvar som drängar och pigor i lantbruket även efter att statarsystemet avskaffats. Det var ju det enda de kunde och vad har fattiga människor för valfrihet egentligen.
Mamma fick chansen att bli barnflicka åt det man kallade ”bättre folk”, det vill säga de som hade råd med hemhjälp och tjänstefolk. Mamma tog hand om pojkarna Crafoord och eftersom deras pappa, som var militär, flyttade de upp till Boden. Mamma älskade att berätta om den rena luften där och att det inte alls var kallt trots att termometern visade minus 30 grader. Det måste ha varit spännande att resa så långt bort från hembygden för en tonårsflicka på en 13-14 år. Mamma slutade skolan som 12-åring och arbetade först en tid som affärsbiträde hos ”Anna i bo´n” som hade en affär nere i Läggesta.
Med tiden flyttade mamma ner till Stockholm och hann med att jobba som tandsköterska en tid och var under en tid något slags biträde och alltiallo hos Ada Nilsson. Ada var gynekolog och kvinnosakskämpe. Mamma, som ofta serverade på Adas middagar, fick förmånen att lyssna på den tidens framstående kvinnor. Men i Ada Nilssons krets fanns alla den tidens framstående när det gällde kultur och jämställdhet. Mamma förmedlade mycket av det hon hört och sett till mig. Tråkigt nog var jag för ung för att förstå vidden av det. Önskar så att jag kunde få diskutera med henne nu.
Tack för att du delade med dig av din bakgrund, väldigt intressant. Jag tänker ofta på att det som vi tar som självklart, inte funnits så länge. En granne där jag bodde tidigare, berättade att hon och hennes man var de första att få vattenklosset i början av 50 – talet. Det tar jag som självklart idag här hemma.Det är så lätt att glömma bort. För att inte nämna de olika arbetsklasserna som fanns.