Det är ögonblicken vi minns, de där speciella stunderna som finns liksom öar i vardagens hav. Det finns många ögonblick i mitt liv som gjort outplånliga spår och som jag minns lika tydligt som om de hänt helt nyss. Ett av dessa ögonblick ska jag dela med er:
Jag födde min son i Kristianstad i augusti ett år för länge sedan. Innan han föddes hade jag drabbats av preeclamsi, det som i vardagsmun brukar kallas havandeskapsförgiftning. Det är ett allvarligt tillstånd som kan leda till döden om det inte behandlas på rätt sätt.
Hur som helst så födde jag min son och efter att han först legat på min mage blev han avnavlad och fick på sig något slags kläder. Därefter var det dags för mig att få det efterlängtade kaffet och smörgåsen som alla nyblivna föräldrar får, i alla fall då och på det sjukhuset.
Jag sitter där i sängen och undersköterskan kommer in med en bricka och tittar på mig och säger: ”Men oj vad du ser ensam ut!”
Jag blir alldeles förvirrad och undrar vad hon pratar om, jag var väl inte ensam, jag hade ju mitt barn där, och kunde väl inte bli ensam mer överhuvudtaget. När jag tänker tillbaka kan jag fortfarande känna den där förvirrande känslan av att inte dela verkligheten med den som pratar med mig. Det var som om vi befann oss på olika planeter i olika solsystem.
Jag förstår verkligen hur du kände dig där, även om jag inte varit med om just samma sak så har jag ofta upplevt liknande känslor. Nu är det iofs länge sen men jag kan änså inte låta bli att reagera lite på barnmorskans ord som jag tycker var onödiga och oproffsiga och kunde ha gett en annan patient skuldkänslor. Men som sagt, det var inte samma bemötandetänk på den tiden inom sjukvården.
Ja, det var väl egentligen väldigt dumt sagt. Det kunde ju varit en öm tå hon trampade på. Men hon begrep nog inte bättre.