I dagen Metro finns en artikel, Svenskar själva men inte ensamma. Sverige har flest antal enpersonshushåll i hela Europa. Men det betyder inte att vi känner oss ensamma. I en nyligen gjord intervjuundersökning framkommer att vi känner oss mindre ensamma nu än för tjugo år sedan då ensamhushållen var färre.
Det är en myt att äldre personer känner sig ensamma, de som säger sig uppleva ensamhetskänslor i störst utsträckning är de i 30-årsåldern. Det är också en myt att man skulle känna sig mindre ensam i kulturer där man lever ihop i storfamiljer. Tvärtom är ensamhetskänslan desto större där. Att tvingas leva tillsammans utan att ha en egen önskan om det gör att man känner sig ännu mer ensam.
Den som bor ensam upplever friheten att själv bestämma över sitt liv, kan välja när man vill umgås och när man vill ha tid för sig själv.
Sociala medier tros minska känslan av ensamhet då man alltid har tillgång till någon att prata med när man vill. Ensamboende har ofta fler vänner och umgås mer med dem än den som bor tillsammans.
Jag känner verkligen igen mig i det här. Friheten att styra min egen tid, inte behöva tjatet om att jag jobbar för mycket, träffar egna vänner eller vill göra något som en sambo kanske inte vill.
Jag skulle aldrig kunna leva det liv jag gör om jag hade en sambo att ta hänsyn till. Jag vet av erfarenhet hur mitt skiftarbete skapat konflikter, liksom mitt engagemang i föreningsliv, kyrka och politik. Jag skulle aldrig kunna göra mina långresor utan att det blev ändlösa diskussioner som tröttar ut mer än de ger.
Jag är inte speciellt social mellan mina arbetsnätter och vill helst sova länge, äta frukost på eftermiddagen och se en film eller läsa. Jag vill inte ha sällskap då, är nöjd med det sällskap mina katter ger. När jag är ledig vill jag kunna välja nivån på umgänge utan att bli ifrågasatt. Ibland är jag väldigt sällskapssjuk, vill prata och umgås. Andra gånger vill jag tillbringa min tid i lugn och ro för att reflektera och återhämta mig, kanske ta en promenad eller gå till gymmet för att träna. Jag har ett antal vänner som står mig nära och som finns där när jag behöver dem liksom jag finns där för dem. Jag har också ett gäng kompisar att göra olika aktiviteter med när andan faller på.
Du har så rätt i mycket ! Att bestämma själv när,hur och med vem man vill umgås har ju stora fördelar.
Men…det behöver inte vara tjat över hur man jobbar,när och vilka vänner man träffar eller inte heller ändlösa diskussioner inför eventuella resor.
Mitt äktenskap skiljer sig nog rätt mycket från många äktenskap och jag ifrågasäter det själv ibland. Men både jag och O ser stora fördelar med det liv vi lever.
Men;både han och jag träffar vänner då vi vill,reser ( mest jag beroende på att det roar mig medan han gillar att vara hemma) och gör i stort sett det vi vill utan att kräva den andre att delta eller hindra den andre.
Vi har en del gemensamma intressen; bl.a. läser vi båda mycket och vi gillar vårt båtliv. Jag tycker att det är så väldigt mycket trevligare att laga mat tillsammans och framförallt att äta tillsammans.Ur ekonomisk synpunkt är det ju också en fördel att vara två.
Är nån av oss sjuk blir den ompysslad.
Så det finns relationer som inte begränsar utan tvärt om !
Så helt rätt. Precis som jag känner! När jag jobbar är/orkar jag inte vara social, detta betyder inte att jag på något sätt är ENSAM. Jag har min umgänges krets som vet att jag fungerar så och en man som är som jag och förstår hur jag känner ( som tur är).
Naturligtvis finns det förhållanden som fungerar, där man är på samma våglängd och respekterar varann. Min erfarenhet är inte så från något av mina samboskap – tyvärr. Just mina arbetstider har varit en ständig källa till konflikt.
Det finns ekonomiska fördelar med att dela ett hem, men ur mitt personliga perspekiv kan jag inte se några andra. Jag tror helt enkelt att särboskap är den samlevnadsform som passar mig bäst.
Jag kanske ska tillägga att det inte var mina arbetstider eller mitt läsande som knäckte mitt äktenskap. Han saknade dock förståelse för både ock, tyckte att jag var en konstig människa som alltid hade en bok på gång.
Han vägrade ta hänsyn till mitt behov av att sova på dagtid och jag var tvungen att göra en hel del arbete i hans firma under dagarna. Till sist var jag så trött att jag flyttade ut till min lägenhet under arbetsperioderna. Då fungerade det bättre, men han sparade tvätt och disk åt mig så jag hade full pigtjänst när jag var hemma.
Men trots det var det konflikterna i styvfamiljslivet som knäckte mig. Jag fick bli den onda trots att biomamman terroriserade mig, knivhotade med mera.
Jag känner mig onekligen lite ensam. Att efter mer än 50 års äktenskap helt plötsligt bli lämnad ensam är inte lätt.
När man alltid varit van att det funnits en annan person i närheten som man kunnat prata med, kommentera tv-programmen, berätta om vem man mötte på Konsum, diskutera dagens begivenheter, fundera tillsammans med över vad man ska äta till lunch osv, osv. Det är ett helt nytt sätt att leva och ett väldigt tyst liv!
Jag blir nästan rädd när jag helt plötsligt skrattar till om jag ser något kul på TV, vem var det där? Sitter jag här och skrattar alldeles för mig själv?
Det är inte lätt att bli ensam!
När man delat liv och hem så länge blir det naturligtvis väldigt tomt och ensamt när livskamraten går bort. Man har byggt upp ett sätt att dela och leva tillsammans precis som du säger, någon att dela de där vardagligheterna med. Det blir, som du säger, ett nytt sätt att leva. Ofrivillig ensamhet är något helt annat än den man väljer själv!
Ja Du Monika; det kan verkligen inte ha varit nån dans på rosor det liv Du hade och då måste det vara oändligt mycket bättre att vara själv !
Det verkar ju som Du har skapat ett mycket bra liv för Dig och Dina pojkar !Och eftersom Du har Din son nära,kan Du ju också göra längre utflykter bort från hemmet.
Ja, jag har skapat precis det liv jag vill ha.