Jag borde nog inte…

Jag har ett längre tag haft något slags infektion/inflammation i mina luftvägar. Nu har det också spridit sig upp i bihålorna sedan några dagar och jag besökte Cityakuten igår. Tyvärr hade jag inte mycket för det.
Den kvinnliga doktorn var försenad och säkert på uselt humör redan från början. Hon tittade på mig med en blick som om jag var något katten släpat hem från skogen. Hon vägrade ta i hand när hon hälsade. Visst, man ska vara försiktig med att ta i allt möjligt under infektionstider och vara noga med att tvätta sig. Men jag har då aldrig varit med om, inte på någon av mina många arbetsplatser, att man inte tar patienter i hand. Man ska ju ändå undersöka dem och sedan får man väl tvätta och sprita sig innan man går till nästa.
Jag blev mycket ledsen, speciellt som jag såg i hennes ansikte att hon tycket jag var äcklig.

När jag berättade att mina luftvägsbesvär började i början av december sa hon att det trodde hon inte på.  Hon klämde mig över kinderna och jag sa att det gjorde ont. Nej, det gjorde det inte, sa hon, och det var inget fel på mig.

Man kollade feber och CRP på labbet. Jag fick aldrig veta vad CRP var, men det är ingen självklarhet att det är förhöjt vid andningsproblem. Tempen var bara 37,2 så jag var frisk. Jag är normalt lågtempare, ibland till och med under 36 grader så 37,2 kanske inte är någon hög feber  precis men i alla fall en förhöjd temperatur.
Hon tyckte att hon var ruskigt snäll som förnyade recept på mina astmamediciner som ju gått åt som smör i solsken under den långa perioden med andningsbesvär. Normalt sett brukar de mest ligga där i väskan som en säkerhet.
Det sista hon gjorde var att klappa mig lite översittaraktigt på axeln och säga ”Lycka till!”.

Jag kom verkligen inte dit för att snika till mig en sjukskrivning! Alla som känner mig vet att jag alltid jobbar även när jag borde vara hemma och vila. Jag jobbar hellre tills jag stupar än erkänner att jag är sjuk.
Jag hade väl inte bästa gåbortsstassen på mig, men jag var hel och ren och kände mig ruskigt kränkt av doktorns äcklade min. Jag var klädd precis som jag brukar vara till vardags, T-shirt, en kofta (egentligen en hoodtröja) och överdragsbyxor eftersom det trots allt är rätt kyligt ute. Min lite slitna kappa hade jag hängt av mig så den slapp hon ju se.

Jag kommer att åka till jobbet ikväll, trots att jag knappt orkar stå på benen. Det är tungt att andas och jag hostar lika mycket som jag gjort den senaste tiden. Omgivningen brukar utbrista ett ”oj, låter inte bra. Du borde nog gå till doktorn”. Men jag hostar inte hela tiden, det kommer anfallsvis.
Nu har jag varit hos doktorn, hade oturen att träffa en tant på dåligt humör, som sa att hon inte tror på att jag har andingsbesvär, hostar och mår dåligt. Så då gör jag väl inte det. Jag är frisk och kry, orkar allt och är en omoralisk simulant.