Jag borde nog inte…

Jag har ett längre tag haft något slags infektion/inflammation i mina luftvägar. Nu har det också spridit sig upp i bihålorna sedan några dagar och jag besökte Cityakuten igår. Tyvärr hade jag inte mycket för det.
Den kvinnliga doktorn var försenad och säkert på uselt humör redan från början. Hon tittade på mig med en blick som om jag var något katten släpat hem från skogen. Hon vägrade ta i hand när hon hälsade. Visst, man ska vara försiktig med att ta i allt möjligt under infektionstider och vara noga med att tvätta sig. Men jag har då aldrig varit med om, inte på någon av mina många arbetsplatser, att man inte tar patienter i hand. Man ska ju ändå undersöka dem och sedan får man väl tvätta och sprita sig innan man går till nästa.
Jag blev mycket ledsen, speciellt som jag såg i hennes ansikte att hon tycket jag var äcklig.

När jag berättade att mina luftvägsbesvär började i början av december sa hon att det trodde hon inte på.  Hon klämde mig över kinderna och jag sa att det gjorde ont. Nej, det gjorde det inte, sa hon, och det var inget fel på mig.

Man kollade feber och CRP på labbet. Jag fick aldrig veta vad CRP var, men det är ingen självklarhet att det är förhöjt vid andningsproblem. Tempen var bara 37,2 så jag var frisk. Jag är normalt lågtempare, ibland till och med under 36 grader så 37,2 kanske inte är någon hög feber  precis men i alla fall en förhöjd temperatur.
Hon tyckte att hon var ruskigt snäll som förnyade recept på mina astmamediciner som ju gått åt som smör i solsken under den långa perioden med andningsbesvär. Normalt sett brukar de mest ligga där i väskan som en säkerhet.
Det sista hon gjorde var att klappa mig lite översittaraktigt på axeln och säga ”Lycka till!”.

Jag kom verkligen inte dit för att snika till mig en sjukskrivning! Alla som känner mig vet att jag alltid jobbar även när jag borde vara hemma och vila. Jag jobbar hellre tills jag stupar än erkänner att jag är sjuk.
Jag hade väl inte bästa gåbortsstassen på mig, men jag var hel och ren och kände mig ruskigt kränkt av doktorns äcklade min. Jag var klädd precis som jag brukar vara till vardags, T-shirt, en kofta (egentligen en hoodtröja) och överdragsbyxor eftersom det trots allt är rätt kyligt ute. Min lite slitna kappa hade jag hängt av mig så den slapp hon ju se.

Jag kommer att åka till jobbet ikväll, trots att jag knappt orkar stå på benen. Det är tungt att andas och jag hostar lika mycket som jag gjort den senaste tiden. Omgivningen brukar utbrista ett ”oj, låter inte bra. Du borde nog gå till doktorn”. Men jag hostar inte hela tiden, det kommer anfallsvis.
Nu har jag varit hos doktorn, hade oturen att träffa en tant på dåligt humör, som sa att hon inte tror på att jag har andingsbesvär, hostar och mår dåligt. Så då gör jag väl inte det. Jag är frisk och kry, orkar allt och är en omoralisk simulant.

 

Det här inlägget postades i Livet. Bokmärk permalänken.

4 svar på Jag borde nog inte…

  1. Ingrid skriver:

    Jag vet inte om du såg ”Molanders” på TV igår kväll?

    Din beskrivning av läkarbesöket var nästan identiskt med hur den kvinnliga huvudpersonen, läkaren som egentligen är cardiolog och varit utbränd, bar sig åt mot sina patienter. Hon nekade att skriva ut medicin till dem och påstod också att det ”inte kunde vara så farligt”. Visserligen ska man vara restriktiv med antibiotika, men lite smidiga måste de väl ändå vara kan man tycka!

    Hoppas att du slipper gå tillbaka och snart mår bättre, eller att du i alla fall träffar en mer empatisk läkare nästa gång.

    Krya på dig!
    Kram, Ingrid

  2. Kraka skriver:

    Tack Ingrid!
    Nej, jag såg inte Molanders. men jag ser att den finns på tvplay så jag ska ta och titta på den.
    Är väl inte helt säker på att det är antibiotika jag behöver, troligen skulle en kortisonkur läka ut inflammationen i bronkerna bättre. Har fått det tidigare, men det är många år sedan sist.
    Nej, jag har inga tankar på att gå tillbaka, kan använda 400 kronor till roligare saker…
    Kram!

  3. Gunnar skriver:

    Synd att det fortfarande finns sådana läkare. Annars tycker jag att man får bättre och bättre bemötande på vårdcentralerna. Otur att du träffade på en som inte förstått hur viktigt det är att möta hela människan.

    • Kraka skriver:

      Hon var nog på dåligt humör redan från början och något i min klädsel eller utseende fick henne att gå i spinn och vägra ta mig i handen. Hon tog inte ordenligt i mig när hon undersökte mig heller så hon hade kanske bacillskräck. Det finns någon uppsats jag läste för många år sedan som just handlar om hur viktigt det är att doktorn på vårdcentralen handhälsar. Minns inte om det var en magisteruppsats eller en del i en avhandling.

Lämna ett svar till Gunnar Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *