På ruinens brant

Utan att känna mig de minsta utvilad åkte jag till jobbet igår. Nej, det var inte så att jag inte sovit tillräckligt eller att jag sovit dåligt utan helt enkelt bär jag på en trötthet som brer ut sig i både kropp och själ. En trötthet jag delar med många.
Jag fick en patient jag haft förut och det är alltid skönt att veta det mesta och inte behöva sätta sig in i en hel anamnes, förhistoria. Natten rullade på och det var vändningar både hos min patient och andra. Ett fysiskt tungt arbete, speciellt som många av våra patienter är kraftigt överviktiga.
Framåt morgonen, då vi skulle igång med det omfattande morgonarbetet med både tvättningar, renbäddningar och avläsning av infusionspumpar och räknande av vätskebalanser kom det en ny patient som föll på min lott.
Det var rättvist belastningsmässigt och även om det körde ihop sig så kändes det ganska okej. Men sedan kom det ytterligare en ny patient och även den föll på mig då ingen annan hade en chans att hinna. Det gjorde ju inte jag heller egentligen och nu var alla stressade, irriterade och trötta och stämningen var verkligen inte den bästa. Alla fräste åt varann och luften var tjock av stress och irritation och hade man haft en vass kniv skulle man kunnat skära sig en bit av atmosfären, en besk otäck bit.
Jag kände mig gråtfärdig och fick ett starkt tryck över bröstet men kunde krasst konstatera att skulle jag få en hjärtinfarkt då så var varje vårdplats redan upptagen och jag skulle antingen dö eller få föras till mitt hemsjukhus. Inte för att jag vet om de hade fler platser där inatt men hos oss kunde man inte få in en endaste patient till, inte ens med skohorn.