Bokbloggsjerka handlar, som det låter, om böcker. Varje fredag till måndag skriver ett antal bloggare utifrån en given fråga. Veckans fråga är: Berätta om en ”bokmiljö” som du har besökt alternativt gärna skulle vilja besöka. Naturligtvis är det även okej att ta upp fiktiva miljöer om du vill det! Om du klickar på länken hittar du de andra som också svarat på frågan.
Just nu är jag inne i en period av stark känsla för ”här och nu”, vilket innebär att jag gärna vill läsa böcker i Göteborgsmiljö och besöka olika platser här omkring. På att läsa-listan ligger både Tursten och Edwardson, vilka båda har sina kriminalromaner huvudsakligen utspelade i Göteborg.
Men om jag ska ta den här frågan på lite mer allvar vill jag lyfta fram en bokserie som gjort starkt intryck på mig, Diana Gabaldons serie om Claire Randall Fraser Beauchamp och Jamie Fraser.
Claire gör tidsresor mellan nutid, eller nåja 1950-talet och några decennier framöver, och 1700-talet. Naturligtvis är det inte själva tidsresorna jag avser göra, men jag vill besöka flera av de miljöer där böckerna utspelar sig och framför allt Craigh na Dun, den stencirkel där det finns en väg genom tiden.
Jag är, och har alltid varit, fascinerad av tid och hur tid uppfattas. Tidsresor är något jag ofta funderar på, kan man böja tiden eller är det bara science fiction? Det finns de som säger att det är möjligt. Teleportering är ett sätt att förflytta sig i tid och även om jag personligen inte tror att det är troligt att man kommer att kunna teleportera levande varelser, så kan jag inte bortse från det faktum att man har förflyttat, teleporterat, partiklar.
Det finns resor i Claire och Jamies fotspår och en dag ska jag göra en sådan. Tyvärr finns inte tid för det i nuläget, istället nöjer jag mig med att resa till Ale stenar ibland. Det finns ett belagt samband med Stonehenge, en annan mytomspunnen, och för de flesta mer känd, stencirkel. Vad jag kan förstå av det jag läst i vetenskapliga skrifter är det högst troligt att även Craigh na Dun hör ihop med Ale stenar på ett eller annat sätt. Om inte så är det i alla fall så jag känner när jag är där. Dessutom är ju inte Ystad helt fel ur litterär aspekt för en Mankeldiggare som jag.
Edwardson och H Tursten är helt okej, men de slår inte Mr Mankell på kriminalfingrarna. Det gör du rätt i. Tar en tur till Ale Stenar då och då. Fast i förra veckan fick en amerikansk dam smisk av en ko däruppe. 🙂 Det besöket glömmer hon nog aldrig. Pinsamt för hennes svenska väninna som tagit med henne, gissar jag.
Ystad är en underbar småstad som vi bott i sedan juni 2011. En dröm som blev sann.
M v h Bosse Lidén som är ute och bloggvandrar. 🙂
Haha… Man kan nog anta att den amerikanska damen var lite för närgången.
Välkommen tillbaka till mig när du gör dina bloggvandringar.
/ Moah