I söndagskväll åkte jag och en väninna iväg på M-magasins så kallade Lyckokryssning. Nu är ju namnet rejält överdrivet, för inte blir man direkt lycklig av att trängas med stojiga tanter. Men det är bra föreläsningar och det bästa av allt är att ingen kollar att man går på alla och ingen avkräver någon redovisning när man kommer hem.
Det här var den åttonde Lyckokryssningen som Amelia Adamo ordnat och möjligen har jag varit med på alla, eller så har jag missat en kanske. Kommer inte ihåg.
Den här resan hade några riktigt bra föreläsare och några som var om inte usla, så näst intill. Men på det hela taget var det en bra resa. Men himmel och plättar vad trött jag var när jag kom hem.
Gunnar Kaj visade oss vackra bilder på blommor och berättade om sitt arbete med bland annat blomsterarrangemangen vid Nobelfesten.
Pelle Sandstrak berättade om sitt liv och bakgrunden till hans böcker om Tourette. Han var rolig och dynamisk, men jag fick rejäla flashbacks hur det är att leva med någon som inte är varken tyst eller stilla en endaste minut, ja knappt en endaste sekund. Det är underhållande en stund, jag kanske i flera veckor. Men man blir tömd på energi i deras närhet.
Rikard Wolff, underbara Rickhard Wolff, berättade och sjöng för oss. Som alltid helt fantastisk!
Marie Göranszon, ett proffs ut i fingerspetsarna, Hon har så mycket att berätta och som en liten extra bonus sjöng Jan Malmsjö för oss.
Margareta Hägglund, författare till bland annat Drunkna inte i dina känslor, ska nog ägna sig åt just att skriva. Hon lyckades upprepa sig i fyrtio minuter utan att säga något annat än att hon är starkskör och att det inte är en diagnos. Hon fick i alla fall mig att undra vad det är för annan diagnos hon egentligen har.
Jonas Jonasson, som skrivit Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, var underhållande och även personlig då han delade med sig av en del mycket privata känslor och upplevelser.
Hans bok är verkligen rolig, men jag har inte tagit mig igenom hela ännu. Även om Jonas Jonsson själv är en sansad person så är Allan Karlsson, huvudpersonen i boken, desto hetsigare och det händer hur mycket som helst och i alla fall jag måste pausa en stund.
Jessica Cato visade sina kläder i ett stressigt, hysteriskt klädbytande till musik. Det var något av det värsta jag sett på länge och jag undrade om det skulle mynna ut i någon poäng på slutet. Det gjorde det inte!
Richard Wolff
Hur det nu än kan vara att stångas med stojiga tanter så låter det som en trevlig dag. Mycket att se och höra som jag blir lite avundsjuk på … 🙂
Det var en trevlig resa, men det är märkligt att man alltid ska säga att det är ungdomar som stojar och beter sig. 70+ blir ju som dagisbarn, fast mer aggressiva, när de är på resor. (Naturligtvis inte alla, men de är ofta en otrevlig grupp att resa, eller dela andra aktiviteter, med – tyvärr.)
Det märktes så tydligt att medelåldern var högre den här gången med knuffande och trängande i matkön och annat.