Jag har alltid varit helt insnöad på att längta till New York, men dit kvistar man ju inte över så där på en förmiddag eller ett par dagar lite då och då.
Varje gång jag ser Sex and the City eller någon krimserie i New York-miljö längtar jag mig sjuk, Men nu verkar jag hittat något mer realistiskt, London.
Jag tittar på Silent Witness medan jag i huvudet planerar olika saker jag ska göra i London. Platser jag ska besöka, museum av olika slag, London Eye och naturligtvis bara gå runt och insupa atmosfären. Jag har till och med ett volontäruppdrag på gång, men det får skjutas på framtiden.
David Jones sjöng Maybe It´s because I´m a Londoner och jag kan instämma till fullo med det lilla tillägget wannabe.
Så trevligt det låter.
Vi åkte till London för två år sedan och det var så roligt. London är ju en stad som man kan kan gå och strosa i hur mycket som helst nästan, det finns så mycket att se och uppleva.
New York, gärna men det är ju en så´n lång flygresa, många timmar, det känns allt lite jobbigt.
Jag var i London med min son i december och reser dit igen i slutet av februari,
Glömde en sak, det snöar här och är minus 9 grader.
Varm kram till dig.
Vi har snö som ligger här och ungefär minus 5 grader. Ska visst bli lite kallare imorgon.
Tack för titten inne på min blogg och för din kommentar! Hon är psykolog, min terapeut, inom psykiatrin i landstingets regi, så inget oseriöst på det viset.
Då borde hon ju veta bättre! Men hon är väl så upptagen av sig själv just nu att hon inte har utrymme för varken empati eller professionalitet. En del blivande mödrar blir ju så – tyvärr.