Är det känslorna som gör att vi fungerar? – Robocop

Senast jag var hemma i Stockholm kom vi att prata om vårdrobotar och jag blev då visad filmavsnitt både på robotar i vården och robotar utvecklade av USA:s krigsindustri. Det var både fascinerande och skrämmande att se hur långt man kommit med att framställa människosurrugat. Men än kan dessa inte tänka, och framför allt inte känna, som en människa.

Jag har inte sett den första Robocopfilmen och vet därför inte exakt vad den handlar om. Möjligen handlar den om samma som den här, bara det att man nu kommit lite längre i verklighetens robotutveckling.

Filmen handlar om att man vill utveckla en robotpolis som kan bekämpa brottslighet utan att någon enda polisman ska bli skadad. Man inser att för att det ska fungera riktigt bra behöver roboten känna som en människa.
När en av de duktigaste poliserna råkar ut för en svår olycka använder man hans hjärna för att bygga en superrobot avsedd för brottsbekämpning. Det blir dock inte helt som man tänkt sig.

För att inte avslöja för mycket av handlingen kan jag berätta att det är en bra actionrulle, det händer saker snabbt och det råder ingen tvekan om huruvida Robocop tillhör det onda eller det godas sida.

Filmen väcker många tankar för den som ser lite bortom vad som händer på duken och som har förmångan att ”läsa mellan raderna”, eller kanske bättre uttryckt bakom bilderna. Är forskning värdeneutral? Eller tjänar den bara den som betalar bäst? Är det rätt att utnyttja människor för forsknig? Vill vi ha tänkande robotar?
Med filmsekvenserna från den riktiga robotutvecklingen i färskt minne ställer jag mig också frågan: Hur långt har man kommit med utvecklandet av tänkande och kännande robotar? För det som vi får se släppt på internet är troligen långt ifrån vad man verkligen har i sina hemlighetsstämplade försökslaboratorier.

Men som sagt: Det är bra action! Gillar du action ska du se den här filmen. Det finns en del irriterande inslag som stör actionkänslan, men det får man leva med.