En dagsresa med resande

Igår var det sista dagen på vetenskapsfestivalen i Göteborg. Jag hade planerat att ägna dagen åt fyra föreläsningar/seminarium om resandefolket i Sverige.

Det var en spännande och givande dag där de olika programpunkterna hade rubrikerna: De mänskliga rättigheterna, Forskning, historia och politik – resandefolkets framtid, Den muntliga traditionen och 11 skäl att använda resandefolket för undervisning om kulturarv.

Trots att jag vet en hel del om resandefolket i Sverige var det mycket nytt även för mig. Speciellt föreläsningen om de muntliga traditionerna gav många aha-upplevelser och jag gick fram till föreläsaren efteråt och tackade henne för den fina föreläsningen. Det var som en resa bakot i tiden för mig. I mn ungdom levde jag några år tillsammans med en resandeman och jag har träffat många resande både i deras hem och ute på campingplatser runt om i Sverige. Under den här dagen förstod jag hur mycket den, relativt korta, tiden av mitt liv påverkat mig.

Det som var tråkigt, men också skrämmande, var att några i publiken envisades med att gång på gång dra upp de romska tiggarna, ställde frågor om var resandefolket hörde hemma och om de hade pass och om de hademedborgarskap någonsatans. Varför reser ni inte hem var en vanlig fråga. Det spelade ingen roll hur många gånger ordföranden i Kulturgruppen för resandefolket förklarade att deras släkter varit i Sverige sedan 1500-talet och att de är lika mycket svenskar som vi andra. De finns mitt ibland oss och om man inte själv är resande, eller har levt nära resande, har man en aning om vilka släktnamn som med största sannolikhet är resandesläkter.
Den mest irriterande mannen, som inte ställde egentliga frågor utan, som han sa, bara ville förtydliga, var tack och lov bara med på den forsta programpunkten. Han styckade sönder hela seminariet med att ”förtydliga” med sin okunnighet och sina fördomar. Jag höll på att bli galen och framförde till en av kulturförvaltningens representanter att de kanske skulle kunna ordna en dag med frågor kring de rumänska tiggarna eftersom det här handlade om något helt annat. Det svenska resandefolket går inte runt och tigger, de jobbar med allt möjligt idag. Det kan vara ditt barns lärare, kassörskan i snabbkassan där du handlar eller sjuksköterskan som tar prover på dig när du besöker vårdcentralen. De svenska resandesläkterna har sina rötter i Sverige sedan 1500-talet, närmare bestämt den 29 september 1512, då den första gruppen resandefamiljer reste in i Stockholm. Det var trettio familjer som kom då och sedan har de genom generationerna blandats ut med majoritetsbefolkningen. Det är högst sannolikt att de flesta av oss har ”tattareblod” i våra ådror.

Det här inlägget postades i Livet. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *