Min vän H som har bloggen Happygoluckiest skrev ett tänkvärt inlägg om sorg. Jag blev inspirerad att, i en kommentar hos hen, skriva om en av de tre livsbilder jag har. Jag vill också dela den med er andra som inte brukar läsa hos Happygoluckiest.
Sorg är livsviktigt. Sörjer vi inte våra förluster, våra krossade drömmar och våra tillkortakommande kan vi aldrig gå vidare och leva ett fulländat liv.
Vår tids duktighetssamhälle är till hinder för sorgearbetet. Det är varken fint att sörja eller många gånger ens tillåtet at ta sig tid för sorgearbete. Vi ska hela tiden prestera på topp. Även om sorg inte är en sjukdom (men kan leda till sjukdom om man fastnar i den) borde det vara mer tillåtet att vara sjukskriven för sorgearbete.
Jag har tre bilder av livet, en av dem är stramaljtavlan. En sådan där med ett målat motiv som man sedan fyller med stygn av garn i olika färger.
Som barn målar vi vår stramalj, en bild inspirerad av barndomen, sagor och fantasier. Vi syr på vår tavla och den fylls av liv och upplevelser. Men så inträffar saker, det vi kallar livet, och vi måste måla om bilden för att sedan sy vidare. Bilden vi ritar måste passa ihop med det vi redan sytt men också vara möjlig för oss att brodera/leva.
Det finns människor, jag vet några stycken i min närhet, som fortsätter att behålla bilden som den alltid varit. Men den är inte längre möjlig att brodera/leva och hen petar upp stygnen gång på gång och känner sig för varje gång allt mer misslyckad. Vad kan vara orsaken? Är det nålen som är sned? Är det garnet som har fel kvalitet? För inte kan det väl bero på personen själv som så ihärdigt försöker brodera/leva upp till förväntningar på livet och sig själv som inte längre är möjliga att förverkliga.
Jag har målat om min stramalj många gånger och bilden ser inte alls ut som den ursprungliga. Men jag broderar avsnitt för avsnitt på livets tavla och känner mig allt mer nöjd med bilden eftersom den är jag, den jag blivit av alla de händelser som gjort att jag varit tvungen att måla om bilden gång på gång. Jag vet också att den bild som kommer att finnas när tavlan är färdig inte alls kommer att se ut som den bild jag just nu broderar på…
Visst är sorgearbetet viktigt, men samtidigt är det något som skrämmer många. Man vet inte hur man ska förhålla sig till en människa som lever i sorg och många väljer att gå omvägar för att slippa säga någonting.
När Åke lämnade mig upplevde jag det verkligen och många som jag trodde var mina vänner visade sig inte vara det, eller de vågade inte närma sig mig, medan andra, som jag egentligen inte var speciellt bekant med, kunde komma fram och nästan utan att säga något ge mig en kram. Det värmde verkligen!
Du liknar livet vid en stramaljtavla och det är en bra liknelse. Nog får man sy nya motiv på livets tavla så länge man lever, för den blir ju aldrig färdig.
Varm kram, Ingrid
Tack Ingrid! Stor kram till dig också!
Förr i tiden hade man ett sorgeår och det var nog en bra sak. Numera ska man helst inte sörja alls. Man ska vara ”stark”. Men den som inte vågar möta sorgen, hur stark är den egentligen? Sorg och sörjande ska man helst inte prata om och då är det inte underligt att så många vet så lite om hur viktig den är. Sorgen är en dynamisk process som behövs för att man ska klara av att göra färdigt sin tavla. Även om den inte blev som man först tänkte sig.
Jag uppskattar verkligen dina kloka och inspirerande tankar.
Å sorg… Jag skulle kunna skriva mil om det och ändå inte kunna skriva färdigt. Men ditt inlägg ovan läste jag med stor behållning och sparade i mitt hjärta.
Tack också för ditt besök hos mig!
/Tofflan, som ständigt broderar (om och nytt)
Tack själv!
Jag kan bara säga amen till det du skriver om sorg och sorgearbete. Precis så! Och jag älskar din bild av livet som en stramalj! Jag verkligen älskar den typen av bilder, för de gör allting så tydligt. Man ser precis vad man håller på med. Och jag är nog tyvärr en av dem som petar upp stygnen och ska få det att passa med den bild jag en gång målat upp. Dags att ändra om lite i stramaljen. Tack för att du gjorde det så tydligt för mig! Kram! <3
Tack själv! Jag har sytt mycket stramalj förr i tiden och tycker att det är en bild som tydliggör vad livet handlar om.
Kram
Intressant blogginlägg om något viktig. Jag skulle kunna skriva en hel roman om just bara det ämnet eller där den röda tråden kretsar omkring detta som nästan ingen kommer undan men hanterar på sitt eget sätt. Det är viktigt att ta med sig, bearbeta i sin egen takt. Lära av sina ”misstag”. Alltför många hoppar i samma ”gropar” igen av olika anledningar. Samtidigt är det viktigt att gå vidare. Fastnar man helt drivs man mot ett tillstånd som är svårt att ta sig ur utan hjälp. Kombinationen med medmänniskor är hela tiden viktig. Ensam är inte alltid stark. Precis som du skriver så fint förändras vi men innerst inne finns barnet kvar inom oss. Ett barn som föds med hundra språk men berövas nittionio. Tyvärr inte mina egna ord. Jag såg en mycket sevärd film med den titeln under mina psykologistudier som nästlat sig fast. Vi har mycket att lära av barnen. Inte bara tvärtom. Helgkram Bosse
Sorg är en del av livet och många av oss skulle säkert kunna skriva långa texter om det. Misstagen vi gör behöver inte ses som misslyckanden, bara som avsteg. Vi lär oss vartefter, i samspel med andra.
Kram
Ett jättefint inlägg. Och en härlig metafor med stramaljen. Älskar metaforer och liknelser som. Det hjälper till i det inre arbete man gör med sig själv. De gör att man kan greppa sina tankar och känslor.
Kram