Ebola

Ebola är en blödarfeber som orsakas av ett filovirus. Viruset, som smittar mellan djur och människor, och alltså är en zoonos, är känt sedan 1976 då de första fallen konstaterades i Zaire nära floden Ebola, därav namnet. Vid det tillfället smittades 318 personer varav 90% avled.

Under hela tiden har man haft utbrott av sjukdomen i olika byar och då isolerat byarna och människorna har dött och därmed också sjukdomsutbrotten. Men nu har viruset spridit sig till städerna och det är därför som man fått så stora utbrott nu.

Idag fick vi på anestesi- och intensivvårdsavdelningarna en informationsutbildning. Vi fick lära oss hur man ska tänka kring sjukdomen och säkerhet. Vi fick också se hur skyddsutrustningen ska användas och hur man klär på sig och av sig.

Intensivvårdspersonalen ska endast vårda de patienter som utöver infektionssjukvård också behöver intensivvård. Vi kan också räkna med att de allra flesta patienter bara vårdas, med skyddsåtgärder, under väntetiden på provsvar. Sedan övergår man till ordinarie rutiner om patienten är ebolanegativ.

Som med de flesta sjukdomar som drabbar i fattiga länder handlar mycket om låg utbildningsnivå, svårigheter att ta till sig, och efterleva, skyddsrutiner och bristen på intensivvård. Den som är fattig och sjuk har så mycket lägre möjligheter att överleva en potentiellt livshotande sjukdom än vi i rika länder. Men trots det kan man inte räkna med att vi kan bedriva hur avancerad sjukvård som helst om det blir många patienter. Resurserna och vårdplatserna är få. Ett halvdussin patienter samtidigt i landet, med konstaterad ebola, ses som ett nationellt katastrofläge.

Hur som helst var det en bra information och alla fick möjligheter att ställa frågor. Vi fick veta att man som anställd inte kan neka att vårda ebolapatienter, det är arbetsvägran. Men att man naturligtvis måste hantera en sådan vägran på ett rationellt sätt eftersom en livrädd personal inte kan göra ett bra jobb. Det kommer sannolikt inte att vara några problem, vi kommer att kunna komma överens om vem som ska vårda just de här patienterna när det blir aktuellt. För egen del känner jag att informationen gjort mig trygg och att jag inte ens kommer att överväga en sjukskrivning för att smita ifrån. Just det har diskuterats lite av och till av vissa kollegor. Jag jobbade förresten på infektionsklinik när HIV var nytt och alla var livrädda. Jag hade till och med folk i min privata sfär som inte ville träffa mig för att de var rädda att bli smittade. Infektionssjukdomar har en märklig förmåga att locka fram fördomar och dystopiska fantasier.