Som en skänk från ovan

Jag har (eller hade) tre nätter kvar att jobba innan jag ska resa. Hösten har gått fort, tre månader är inte så länge att vara hemma efter att jag varit borta i femton månader. Nej, inte i ett sträck, Jag var hemma lite då och då under tiden, men det är inte samma sak som att bo hemma.

Resor är inget som stressar mig, jag reser jättemycket och ganska ofta. Men den här gången är det annorlunda, jag ska vara borta längre än någon gång tidigare och det är ingen semesterresa. Jag ska ha en fungerande vardag i ett främmande land, på en plats där jag aldrig varit förut.

Nej, jag är inte stressad varken över resan eller det kommande jobbet. Men jag har plötsligt insett att jag ska iväg om några dagar. Min mamma skulle uttryckt det med ett av sina favoritordspråk: ”När kvällen kommer får den late bråttom”.
För precis så är det. Jag har mängder med punkter kvar på mina listor, saker som måste göras innan jag reser. Det är telefonsamtal som måste ringas, papper som ska skrivas på och skickas in, mail som måste iväg och saker som ska köpas. Det ska tvättas och det ska packas.

När jag kom till jobbet ikväll var vi en person för mycket. Det var inte jag som råkat komma dit en ledig natt, det var en kollega. Hon skulle med andra ord bli tvungen att gå hem. Sådant är aldrig roligt, speciellt inte för den som har långt att resa.
Jag bor visserligen inte nästgårds, det är ett antal mil till jobbet, men jag erbjöd mig genast att ta ut en semesternatt så kunde hon stanna. Så fick det bli.

Nu är jag hemma. Naturligtvis ska jag inte göra en massa saker under natten, jag ska ta det lugnt en stund och sedan sova. Men jag slipper sova bort morgondagen och får på så sätt en extra dag för allt som måste göras. En extra dag, som en skänk från ovan.