En snoozares bekännelser

Jag trivs med att ta det lugnt, sova länge och sedan ha riktigt långa uppvaknanden. När jag väl är vaken stannar jag gärna i sängen med kaffet och läser, lyssnar på en bok eller musik.
Många är de eftermiddagar och kvällar då jag har ambitionen att gå upp några timmar tidigare för att hinna göra en massa saker. Men det slutar nästan alltid med att jag inte går upp förrän precis lagom för att hinna.

Som idag, jag vaknade till och med före klockan, gick upp och gjorde kaffe. Har till och med hunnit ta ett bad och skulle mycket väl hinna fixa med flera nödvändiga saker. Nej, inte nödvändiga att göra idag, de kan skjutas upp till imorgon.

Klockan är omställd, kaffekoppen påfylld och själv är jag under täcket med laptopen framför mig. Snart nog är det dags att kliva upp och möta verkligheten. En verklighet som ofta inte alls är så rolig. Livet är tungt på en intensivvårdsavdelning och även om det blir många skratt i gemenskapen med kollegorna så behöver jag de här snoozestunderna för att ladda…

Det här inlägget postades i Livet. Bokmärk permalänken.

2 svar på En snoozares bekännelser

  1. gunnardeckare skriver:

    Låter som min hustru ungefär. Själv är jag alltid morgonpigg.

  2. Bosse Lidén skriver:

    Jag förstår att du behöver det. Det låter mysigt. Inser också vilket jobb du och dina kolleger lägger ner på en sådan avdelning där allt kan ändra sig snabbt. Ni är som änglar och borde belönas oftare. Kram Bosse

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *