Jag får verkligen ingen kvalitet alls på min sömn när jag ska jobba tidigt. För att hinna sova ordentigt la jag mig någon fång vid 22-tiden. Dessutom var jag ordentligt trött då. Men det dröjde inte länge innan jag vaknade första gången, klockan var då bara 23.44. Sedan fortsatte det så under natten. Men än så länge är det bara någon gång i timmen jag vaknar, hemma brukar det handla om var tjugonde minut.
Även den här dagen fick jag vara på barnsalen. Den lilla babyn är verkligen söt och det var trevligt att vara där i lugnet. Men varmt. Idag hade vi 29 grader i rummet och turades om att gå ut en stund för att få lite svalka på överiga avdelningen. Dagen gick snabbt, trots att det var en hel del pauser då man bara passar babyn medan hon sover.
Efter jobbet gick jag och H, som jag jobbat med idag, på Fyraftenmöde, en föreläsning med titeln Hverdagsliv med sygdom – patienters kulturelle perspektiver på sundhetspraksis i Grönland.
Det var Phil dr Tine Aagard som föreläste. Tyvärr var hon en riktigt dålig föreläsare, hon rabblade innantill från sina skrivan papper och hade hon inte haft bilder med test hade jag inte hängt med alls. Väldigt synd ayy hon inte berättade fritt istället, är man doktorerad sjuksköterska kan man rimligen sitt ämne och ska inte behöva läsa innantill från ett papper. Vid diskussionen efteråt visade hon att hon kunde, men det fanns många sympunkter, speciellt från läkarna i åhörargruppen. Både åsikter jag höll med om och åskter som jag inte helt tyckte stämde. Naturligtvis är det svårt för vårdpersonal, oavsett om man är läkare eller sjuksköterska, att vara insatt i hur patientens liv där hemma i byn ser ut. Speciellt som de flesta är korttidsvikarier från Köpenhamn. Elelr som jag själv, från Sverige. Våra vardagsliv ser helt annorlunda ut. Man tog också upp att livet ute i byarna är annorluna mot ett liv i Nuuk.
Några av läkarna påpekade att när patienterna kommer till DIH är det för att göra akuta undersökningar och att man på deras hemsjukhus eller sjukstugor hemma i byn ofta har god insikt i hur de lever i sin vardag. Någon annan påpekade att det ofta kom patienter för att göra undersökningar utan att ha en aning om varför och vad de led av. Så kan det ju vara. Men dte behöver inte bero på att man inte berättat, jag vet ju hemifrån att vissa patienter stänger av och behöver information hur många gånger som helst för at ta till sig att de har en allvarlig sjukdom.
Tine hade gjort intervjuer med patienter och många av dem önskade sig museumbesök och andra aktiviteter mellan undersökningarna. Jag fick en bild i mitt huvud från barnavdelningar där vi, i alla fall i Sverige, har en del lek och underhållning. Men på vuxenavdelningar är det inte förekommande alls, möjligen någon gudstjänst.
Däremot var det helt främmande för mig att man måste börja tänka på att alla inte äter vad som helst. I Sverige är vi duktiga på att ha specialkoster för dem som till exempelvis inte äter fläsk. Man behöver inte ens vara religiös för att få den typen av specialkost hemma, jag har alltid haft minus inälvsmat när jag varit på sjukhus. Då får man visserligen ingen blodpuddinge helelr, men jag slipper i alla fall lever som jag avskyr.
Kulturella möten i vården är spännande och jag kommer att ha en helt annan infallsvinkel när jag kommer hem. Mötet med den grönlänska vården, där det är jag som är främlingen, öppnar för att jag på ett helt annat sätt kommer att förstå de patienter, och de är många i Stockholm och andra storstäder hemma, som kommer från helt andra förhållanden, har en helt annan syn på livet och ett helt annat språk.
Det blåste rejält när jag gick hem. Hemma var fönstren ut mot gatan helt igensnöade och jag fick klättra för att nå trappen upp till huset.
Kvällen blev lugn hemma med Anton Modin, huvudpersonen i biken jag just nu lyssnar på, en värmd piza och ett glas rött.
Fönstren är helt täckta med snö
