När L W, arbetskamrat från Kungälv och snart på väg till Grönland, skrev på Facebook att hon just höll på att öva upp sin känsla för snö kom jag på att jag nog borde kolla om filmen finns på Netflix. Det gör den. Det var bara att ta farväl av alla planer på att sova trots att klockan var nästan midnatt och morgondagen var bokad med diverse aktiviteter. Men jag säger väl aldrig nej till en bra filmupplevelse…
Smilla Qaavigaaq Jaspersen, spelad av Julia Ormond, bor i Köpenhamn sedan hon som barn blev moderslös och hennes pappa tog hem henne till Danmark.
Smilla lyckas aldrig anpassa sig till det danska samhället och lever ensam, arbetslös och på kant med allt och alla hon kommer i kontakt med.
Hon blir vän med en liten 6-årig pojke, Esajas, spelad av Clipper Miano. När han dör under mystiska omständigheter, som avfärdas som en tragisk olycka, bestämmer hon sig för att ta reda på sanningen. Ett sanningssökande som för henne in i farliga miljöer och låter henne möta män med en skrämmande agenda. Men alla hon möter är inte onda…
Filmen är spännande och det kändes som väl spenderade 121 minuter. Den grönländska kulturen är både spännande och annorlunda jämfört med den vi vanligen känner till. Trots att huvuddelen av filmen utspelar sig i Köpenhamn känner jag tydligt igen det grönländska tänket om frihet, livet, döden och meningen med livet. Filmen gör mig ännu mer nyfiken på detta aktiska folk som jag haft förmånen att tillbringa tid med under slutet av förra året och som jag strax ska möta igen. Det är ett folk som är vana att leva nära det dramatiska, men också vackra, i livet och även om inte dramatiken på sjukhuset är lika slående som den i en thriller så är det ibland inte långt ifrån. Att bo, leva och arbeta i främmande kulturer gör att man växer som människa. Att se filmen kan vara en början.
