Stillheten gör ont

Jag går mycket. Alltid. Jag har vandring som hobby, har vandrat på Inkaleden, i Patagonien och på Kamchatkahalvön och en hel del andra ställen också. Men hur började det egentligen?

Mitt intresse för att vandra började nog när jag var i Åre med RTP 1977. Jag var där tre veckor och arbetade med trafik- och polioskadade. Det var min första kontakt med respiratorer, med människor som levde i sina hem med andingsmaskiner för att överleva och som dansade rullstolsdans på kvällarna i Hotell Åreviddens restaurang. Vi hade så roligt tillsammans på fritiden och arbetet förändrade mitt liv på ett genomgripande sätt.
De dagar då jag var ledig vandrade jag i fjällen.

Ont i ryggen har jag haft, om inte så länge jag kan minnas, så i alla fall sedan jag var dryga 20 år. Jag började i vården på den tiden då det ansågs vara bevis på att man var olämplig i yrket om man ville använda lyfthjälpmedel. Vi bar patienterna mellan stolar och sängar, mellan sovsal och dagrum och in på toaletterna. Min rygg var skadad redan innan jag var 20, jag hade ont och svårt att resa mig. Men när jag gick blev det bättre och gick jag långt blev jag smärtfri. Kanske var det så mitt verkliga vandringsintresse började.

När jag var i trttioårsålderna, då min son var liten och jag behövde lyfta och bära extra mycket, fick jag fruktansvärt ont. Så pass ont att en morgon då jag vaknade kunde jag inte röra mig. Det gick inte att böja ryggen så jag kunde sätta mig upp för att komma ur sängen.
Det här var på den tiden då man inte hade mobiltelefoner och jag var  tvungen att ta mig ner på govet och sedan hasa mig till telefonen. Det tog någon timme att nå en telefon. Sedan gick det snabbt. Min vän, som bodde nära, kom och tog hand om min son och en ambulans kom och hämtade mig. Jag undersöktes och jag minns inte om man såg något på röntgen då, men jag var sjuk i åtskilliga veckor. Men jag kom upp på benen ganska snabbt, redan samma dag, med hjälp av mycket stark smärtlindring (sådana tabletter har antingen utgått eller blivit narkotikaklassade numera). Jag behövde röra på mig, gå mycket. Men Försäkringskassan ansåg att jag skulle hålla mig inne i mitt hem och helst i sängen. Det skulle jag inte. Hade jag gjort som FK ville hade jag varit förtidpensionerad redan före 35 års ålder. Stillasittande och liggande är förödande för en försliten rygg.
Jag har inte tänkt på det på alla år, men jag hade en konflikt med Försäkringskassan den gången också och de skulle stänga av mig för att jag inte följde reglerna. Den gången skrev läkaren ett nytt läkarintyg där det stod tydligt att jag skulle vara ute.

Nu kan jag inte gå, bara hoppa på ett ben. Det går inte att promenera på ett ben, man behöver stödja på båda benen. Jag sitter och jag ligger. Mest i min säng. Jag ser film, läser, lyssnar på musik och prata med folk i telefon och på nätet. Medan ryggen värker.

Jag pratar sällan om min rygg. Jag har en förslitningsskada på L5-S1-nivå som dels gör ont på plats med utstrålning i närområdet, dels ger smärtor i vänster ben, samma som jag brutit. Periodvis har jag haft väldigt ont, jag får alltid ont när jag diskar och det beror inte på att jag är allergisk mot just diskning utan troligen på att just den kroppställningen man har då är dålig för mig.Efter jobbiga arbetspass har jag ont. Jag får också ont om jag sitter still för länge.

Många tror att det beror på rastlöshet, eller att jag har min stegräknare, att jag så gärna går till lab med prover, springer ärenden och rör mig i sjukhuskorridorerna. Det är säkert en del av sanningen. Men rör jag mig inte tillräckligt får jag ont. Jag måste gå, mer eller mindre hela tiden, för att vara smärfri. Nu kan jag inte gå och det gör ONT i ryggen. Jag håller på att bli galen, smärtan har spridt sig ner i höfterna och ner i mitt brutna ben. Jag känner igen värken, den har inget med benbrottet att göra, det är precis samma värk som jag alltid får om jag inte rör mig tillräckligt. Jag vet också att det inte är någon idé att ta paracetamol (Alvedon, Panodil m fl), det har aldrig haft någon effekt på den här värken. Jag har egentligen ingen aning om vad som skulle hjälpa, de tabletter jag fått en gång i tiden existerar inte längre. Men en vild gissning är Oxycontin, Oxynorm eller något inom samma grupp. Det jag vet skulle göra mig smärtfri relativt snabbt är en ordentlig långpromenad. Jag har tillgång till varken det ena eller det andra. Inte ens ett varmt bad kan jag ta.

*Gratisbild från nätet.

Det här inlägget postades i Livet. Bokmärk permalänken.

4 svar på Stillheten gör ont

  1. Ingrid skriver:

    Jag tycker så synd om dig! Jag vet mer än väl hur välgörande det är att få komma ut och gå, speciellt när ryggen krånglar. Att ha värk är hemskt och kan man ingenting göra åt är det ännu värre, men nog borde det finnas någon hjälp att få. Du har ju många veckor framför dig innan livet går tillbaka till det normala igen.
    Varm kram, Ingrid

    • Kraka skriver:

      Tack Ingrid!
      Ska höra med doktorn vid återbesöket om jag kan få något annat förflyttnigshjälpmedel, till exempel en bock. Inte för att jag kan promenera med en bock, men jag skulle komma upp i stående lite mer.

      Kram

  2. Lollo skriver:

    Usch, så jobbigt 🙁
    Måste vara fruktansvärt att ha ryggproblem, och du som haft det så länge dessutom …
    Roligare kan man ha än att bråka med FK …

    Om du inte hade beskrivit ryggproblemet så hade jag trott att det kanske kunde vara något åt ischias, som på mig har fungera på det sättet. Nu har jag inte haft några större problem av det slaget särskilt ofta, egentligen bara ihop med graviditet på den tiden det begav sig. Utöver det bara en gång tror jag, och att jag har haft en viss känning av det under den sista tiden. Jag kopplar ihop det med att jag ökat i vikt, men det är bara min egen teori.
    I de fall då det dykt upp så har rörelse varit det bästa … och just det där att värken går ner i benet …?

    Som sagt, hoppas att du snart blir bättre, för det där kan inte vara så muntert. Det är tur att du har en så fin son …

    • Kraka skriver:

      Precis som ischias är det ju nerver som är inblandade här också, men inte just ischiasnerven. Jag är utredd till förbannelse för så där trettio år sedan och man såg ingen nerv i kläm. När den utredningen gjordes hade jag ont länge först och sedan försvann värken och hela vänster ben blev som bedövat. Det tog ett par månader innan det gick över och sedan flera år innan jag fick full styrka och känsel i benet. Numera har jag sällan ihållande ont, det brukar gå över med antingen riktigt heta bad eller rörelse i form av promenader.

      Jag hoppas också att jag snart får komma upp och gå. Det är riktigt tråkigt att vara hemma. Jag är inte van vid att inte få bestämma och klara mig själv.

      Kram

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *