Det har snöat, både igår kväll och troligen under natten också. Det är alldeles vitt ute och halt och slabbigt på gården och på gångvägarna. Det betyder att jag inte har en chans att komma ut.
Idag hade jag planerat att åka till Kista kyrka, träffa vänner och bekanta, dricka kaffe i kyrkan efter grudstjänsten och kanske, kanske gå en liten, liten sväng med kryckorna i centrum. Av det blev inget.
Det finns flera skäl till att jag inte kan gå ut: Dels är det halt, dels är det blött och jag får bara på mig den där tygskon jag fått från sjuhuset och som bara fungerar där det är torrt. Jag gissar också att det är tungt att gå i modden, det brukar det ju vara men är man frisk tänker man knappast på sådant.
Att vara isolerad i sitt hem vecka efter vecka är inte ens något vi introverta gillar. Vi vill ladda batterierna i avskildhet, men i övrigt vill vi delta i livet som pågår där ute. Det känns hemskt trist att ha ännu en ensam dag framför mig. Ensam AFK (Away From Keybord), inte ensam i livet. Jag pratar med en hel del människor i telefon och likaså via nätet. Men det är inte samma sak. Jag vill ut!
”…så lutar somt sig stilla i vitan väntomvall
när smältan sol förrinner med min dag
den röda sorg sig hällnar
vid klittrand bjälromslag
från molom flyr min själ med vollna svall …”
Ovan några textrader ur Alf Hambes Visa i Molom. I tonåren spelade jag ofta den här visan på gitarr och, även om jag inte direkt har någon framstående röst, sjöng den komplicerade texten. Molom är en hittepåplats, mellan fantasi och verklighet, där man är mol allena*.
*Att vara mol allena är den påtvingade ensamheten, den som bär en sorg med sig och något helt annat än den självsamhet jag brukar skriva om som ett positivt tillstånd att befinna sig i.
**Bild från bildbank med gratis bilder.
Ibland kan det vara skönt att vara ensam…men då ska man själv ha valt det.
Jag har helt enkelt fått en överdos av egentid med film, musik och litteratur. Det är sådant som normalt laddar mina batterier, men nu håller jag på att få härdsmälta…
Så är det! Den där egentiden, som man kan längta så intensivt efter när livet rusar på för fullt, är inte riktigt lika charmig när den inte är självvald.
Fortsätt krya på dig!
Kram, Ingrid
Tack Ingrid!
Nu har jag sett både ett avsnitt av Star Trek och ett av Houses of cards. Ätit lunch har jag också gjort, MacFish med pommes och Cola zero, som min son hämtade hem åt mig.
Nu ska jag ta ett långt skumbad och lyssna på Den osynlige mannen från Salem av Christoffer Carlsson. Har en timme kvar av den boken. Sen är det väl kväll och man kan få förbereda sig för att sova… Eller inte kanske…
Kram