Jag kan inte räkna dem alla

Jag har jobbat i vården så länge jag kan minnas, eller nästa i alla fall. Det är mer än 40 år som jag har bäddat, matat, tvättat och supportat människor som av olika anledning behövt min hjälp. Både den yrkesmässiga hjälpen och den medmänskliga.

Jag har jobbat med gamla människor, med barn och med riktigt små barn, de som egentligen inte ens borde varit födda än. Jag har jobbat på sjukhus, på sjukhem och hemma hos människor i deras hem. Att komma hem till någon, kliva in i deras privataste och göra den till sin arbetsplats kräver så mycket av mognad, lyhördhet och fingertoppskänsla. Det är människors interitet vi möter i deras hem och vår egen lämnar vi på samma plats som våra skor. Som vi givetvis tar av oss innan vi sätter fötterna på deras mattor.

I måndags kunde vi läsa en artikel med namnet Hemtjänsten blir fångvård av äldre och idag kan vi läsa Gudrun fick vänta på te i en månad. Att Gudrun inte kunde få sitt te berodde på att det inte stod i hemtjänstens arbetsbeskrivning att de fick koka vatten på kvällen, det fick de bara göra på morgonen. Att ta ett nytt beslut angående Gudruns te tog en månad då det skulle diskuteras på flera olika beslutsnivåer.

Vad är det som gör att man inte sätter på det här vattnet utan att fråga chefen? Vad är det som gör att folk blivit så fördummade i vårt samhälle? Det behöver man väl inte fråga om man får. Är man där sätter man på vattnet. Förstås.
Är det en generationsfråga? För Gudrun själv tänker precis som jag. Personalen var där och hade lätt kunnat koka det där vattnet medan de gjorde det de var där för att göra.

Jag vet inte hur många gånger jag gjort saker som inte ingått i min arbetsbeskrivning. Jag vet inte hur många gånger jag sett till människan och inte till reglerna.
Jag vet inte hur många gånger under mina år i psykiatrin som hysteriska arbetskamrater skrikit åt mig att man får inte ge patienter mackor på kvällen om de brutit mot (skit-)reglerna som någon med förmyndarkomplex satt upp. Jag vet inte hur många piller, eller förband jag lämnat ut till folk som så uppenbart inte skulle ha råd att hämta ut sina läkemedel på apoteket.

Man behöver bara ställa sig några enkla frågor så har man svaret på vad man ska göra:

  • Hur vill jag själv bli behandla om det var jag som var i patientens/klientens ställe?
  • Om det var min mamma/pappa/syster/bror/barn hur skulle jag då vilja att man behandlade hen?

Klarar man att tänka lite mer abstrakt så kan man fråga sig:

  • Vad är kärleksfullt att göra?
  • Vad är etiskt/moraliskt rätt?

Klarar man att lyfta det till ännu en nivå kan man ställa sig frågan:

  • Vad säger världsreligionerna om hur vi ska förhålla oss till våra medmänniskor?
  • Vad säger filosoferna om vårt förhållande till varann?

Svaren är, eller borde vara, självklara för varje tänkande och kännande individ!

”Jag var hung­rig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dric­ka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var na­ken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fäng­el­se och ni besökte mig.’ Då kom­mer de rättfärdi­ga att fråga: ’Her­re, när såg vi dig hung­rig och gav dig mat, el­ler törstig och gav dig att dric­ka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig el­ler na­ken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk el­ler i fäng­el­se och besökte dig?’ Han skall sva­ra dem: ’San­ner­li­gen, vad ni har gjort för någon av des­sa mins­ta som är mi­na bröder, det har ni gjort för mig.”
(Matt 25:35-40)

 

 

bröd och fisk

 

*Gunilla Silfverberg har förresten skrivit en bok om det här med att göra gott före att följa reglerna. Att vara god eller att göra rätt – En studie i yrkesetik och praktik. Boken är tyvärr slut på förlaget. Det finns också minst en avhandling i ämnet, men jag har glömt namnet på både doktoranden och avhandlingen. Trots att jag varit och hört honom föreläsa för så där en 15 eller 20 år sedan. Boken kom 1996.

**För övrigt så håller Florence Nightingales skrifter även idag. De är tidlösa och ger glasklar vägledning om hur man ska förhålla sig till dem man är städslad till att hjälpa i sitt yrke.

Det här inlägget postades i Livet, Rubriker som fångat mitt intresse, samt ett och annat från nätet. Bokmärk permalänken.

21 svar på Jag kan inte räkna dem alla

  1. Znogge skriver:

    Tack för intressanta, kloka och viktiga funderingar utifrån en fråga som måste lyftas. Hur väl känner jag inte igen det här. Tyvärr får jag väl säga…

    Att utgå från hur man själv vill bli behandlad eller hur en nära anhörig skulle bemötas är verkligen en bra utgångspunkt. Svårare än så är det faktiskt inte!

    • Kraka skriver:

      Ja, det är faktiskt precis så enkelt. Den enda lag man behöver fundera en extra gång innan man bryter mot är Svea Rikes lag. Det kan också vara rätt ibland, men då måste man vara beredd att ta konsekvenserna.
      Men att koka tevatten och bre en extra smörgås är aldrig någonsin olagligt. Det är däremot ryggradslöst att gå med på att följa den sortens bestämmelser som någon skrivbordsnisse beslutat om.

      Ha en fortsatt bra måndag!

  2. Moi skriver:

    Så trevlig med en ny bloggbekantskap.
    En med kloka och förnuftiga åsikter.
    Själv har jag fått mer och mer insikt i vård av sjuka sedan min mor fick sin diagnos.
    Sen ”sjukdomen” slagit klorna i henne och aldrig kommer att försvinna.
    Hon är hemma nu men har tidigare vistats mycket på sjukhus.
    Nån hemtjänst har hon inte men väl palliativ vård.
    Just nu orkar jag inte skriva om mina åsikter, det har flimrat förbi då och då i min blogg.
    Men mitt eget arbete ser jag till att sköta, ibland på övertid och ibland genom att bryta mot regler (obs ej lagar!).
    Tack för kloka ord!

    • Kraka skriver:

      Tack! Ja det är alltid roligt att hitta nya bloggar att följa.
      Vården är en märklig värld. Ett samhälle i samhället, precis som fängelser är och många andra institutioner. Man lever sitt eget liv därinne utan att förstå världen utanför. Allt blir ett moment 22 och en kafkaliknade världsbild uppstår.

      Även om jag avskyr att sitta här med min brutna fotled och mitt brutna underben så är det nyttigt ur vissa perspektiv. Jag har fått inblickar i världar jag bara läst om. Försäkringskassan till exempel. Jag skrev om min kontakt med dem i inlägget https://kraka.moah.se/2015/02/04/man-maste-folja-reglerna/ Jag håller på med en överklagan, men jag tror att min chans att vinna är mer än begränsad för man kan göra de tolkningar de gör.

      Vårdens värld är den plats jag levt största delen av mitt liv i och jag känner inte igen mig längre. jag blir rent ut förbannad på vårdare som ens kommer på idén att fråga chefen om man får värma vatten på kvällen elelr om man får köpa en blyertspenna samtidigt som man handlar matvaror. Är dessa vårdare dumma i huvudet?

      Det blir ju mer komplicerat när det handlar om saker som tar extra tid, som att gå ut och att följa med på olika saker ute. Då behöver man beslut om extra tid. Sen är det väl fel på de där som beslutar som inte förstår att andra ska få leva det liv man själv vill. Vad tror de att de är? Gud fader/moder själv? Som tar sig rätten att bestämma över när vuxna, myndiga personer ska få dricka te elelr använda en penna!

  3. Tack för besöket inne på min blogg. Kul med en ny bekantskap. Din blogg är otroligt intressant. Hit återvänder jag gärna igen.
    Det är skrämmande att se hur det har blivit inom vården och hur det är med hemtjänsten, där de som vårdar har blivit likt robotar och vårdtagarna har fråntagits sina egna mänskliga identitet och i stället har förvandlats till ”paket” som ingen vill kännas vid eftersom ”adresslappen” för länge sedan har tagits bort. Dessa arma stackare som flyttas runt eller i värsta fall glöms bort i ett hörn! Och ve den som protesterar mot denna behandling! Då hotas man med uppsägning om man inte rättar sig i ledet! Vi lever verkligen i ett sjukt samhälle. Och dess intolerans är isande kall. Det är verkligen skrämmande!
    Tack för ett mycket bra och klokt inlägg.

    • Kraka skriver:

      Tack! Alltid trevligt med nya bekantskaper på webben. Roligt att du trivs här. Allt är väl inte så intressant, det mesta handlar om mig och mitt liv. Lite som dagboksanteckningar.
      Vården står mig nära eftersom jag tillbringat så mycket tid där, mer än 40 år av mitt vuxna liv. Inte bara arbetstid utan också i litteraturen, artiklar, utbildningar och konferenser. Man kan nog säga att vården är och har varit mitt liv hittills.
      Rädslan för uppsägningar har gått för långt. Folk vågar ju inte ta egna initiativ eller ens tänka själv längre. Trams!

  4. Geddfish skriver:

    Härligt och medmänskligt skrivet. Det är ju så vi ville ha det.
    Tror att reglerna tagit överhanden och man ser inte människan.
    Tack för fint inlägg. Kram!

  5. Bosse Lidén skriver:

    Ett mycket bra inlägg som jag hoppas att många läser. Där stod så många saker som jag håller med om. Tyvärr har jag många negativa personliga upplevelser som gör mig både arg och ledsen När jag blir gammal vill jag att du ska sköta mig. Ingen annan. Kram Bosse

    • Kraka skriver:

      Tack Bosse!
      Du och jag blir väl gamla ungefär samtidigt skulle jag tro. Så vi kan kanske sköta varann.
      Kram

  6. Ingrid skriver:

    Tack för ditt inlägg!
    Det inger hopp att höra att det finns sådana som du, som resonerar som du, som använder sitt vett och sunda förnuft.
    Jag hoppas att när och om den dagen kommer, då jag blir beroende av andra människors omsorg för min dagliga vård och skötsel, att jag då möter någon som du.
    Varm kram, Ingrid

  7. wiolettan skriver:

    Du har verkligen kommit rätt i ditt val av yrke, vad jag förstår. En medmänniska som tänker på andra och gör det som är rätt. Empati verkar vara en bristvara i vårt samhälle numera.
    Du skriver så bra och tankeväckande och framför allt sant.
    Roligt detta med de fem bröden och två fiskarna på din bild, om du läser mitt inlägg idag så förstår du vad jag menar.
    Kram till dig.

    • Kraka skriver:

      Tack!
      Jag är en rebell som sällan gör som jag blir tillsagd. I vården är det en användbar egenskap…
      Kram

  8. Gunnel skriver:

    Det finns alldeles säkert många som jobbar inom vården som tänker och gör som du. Tyvärr är det inte alla och det är de här som inte har förstått meningen med vad att ”ta hand om” egentligen betyder. För mig är det att se till den sjuka eller gamla personens behov och önskningar och uppfylla dem och dessutom använda sunt förnuft. Det som vi läser om i tidningarna handlar ju alltid om dessa paragrafryttare som inte vill eller kan tänka själv. Jättebra inlägg.

    • Kraka skriver:

      Ja, det finns naturligtvis en massa bra medmänniskor i vården. Men det är bra att man lyfter de här frågorna i media. För någonstans har det gått snett när beslutsfattare tar den här sortens beslut.

  9. Krönikören skriver:

    Åh, så bra skrivet. Och så bra gjort av dig. Det känns självklart att man måste ha lite civilkurage, men tråkigt att det ska behövas.

    Jag har också skrivit om det här, fast ur en annan synvinkel, bland annat här: http://lottamodin.se/2015/02/repris-jag-sitter-hellre-i-fangelse/ och här: http://lottamodin.se/2015/01/sjukvarden-undanhaller-mirakelmedicin

    • Kraka skriver:

      Jag tror att själva livet handlar om att våga stå för det som är det rätta, det mänskliga. Vi måste våga mer och stå på oss mot dumma, ogenomtänkta beslut och handlingar. Varför frågar man ens om man får koka vatten på kvällen? Eller köpa en blyertspenna när man går och handlar mat?

  10. Moi skriver:

    Först vill jag skicka en krya på dig hälsning!
    Jag läste ditt inlägg om f-kassan. Det finns nog ingen mer stelbent inrättning här i landet, möjligen arbetsförmedlingen.
    Jag vet inte om din överklagan är avgjord än men OM den inte är det håller jag tummarna!

    • Kraka skriver:

      Tack! Nej, inget är avgjort ännu. Räknar med att det tar rätt lång tid och behöver överklagas i ytterligare en instans innan slutgiltigt svar.

  11. Lollo skriver:

    Det här var ett inlägg som verkligen hugger tag i mig. Jag tänker på mammas sista år, där hon först flyttade till en lägenhet som hon bara blev 1 år i på grund av att hälsan rasade radikalt. I princip låg hon till sängs hela det året och fick helt lita till hemtjänsten. Eftersom hon blev sängbunden och helt utelämnad till hemhjälp dygnet runt, fick vi en bred erfarenhet kring precis det du beskriver …
    Varför vissa kunde lägga ner lite mer omsorg än andra, är verkligen en gåta … och en annan sorg i det hela var att hon blev tvungen att ta emot ytterst intim och blottande hjälp av människor hon inte tyckte om. Vi bad om att de inte skulle skicka vissa personer, men det efterlevdes aldrig …

    Men trots att vi såg stora skillnader på ansvarstagande och mänsklig förmåga hos alla dessa skiftande personer som kom till mamma, så kan jag inte säga annat än att jag beundrar er alla, ni vårdande människor. Alla ni som ger av er själva för att andra ska må bra och få ett så gott liv som det är möjligt med de förutsättningar som finns …

    Men för min mammas skull så hade jag önskat att det funnits något bättre och stabilare alternativ. Jag som arbetande anhörig med egen familj gick nästan under det året, både känslomässigt och arbetsmässigt. Tack och lov har jag en bror som jag kunde fördela veckans dagar med, och tur för mamma så hade hon oss båda i sin närhet. 3-4 dagar i veckan vardera var vi tvungna att ta oss hem till mamma, för att se till att allt var som det skulle och kontrollera att hon fått mat, eller hade mat i kyl och frys. Bara det här med maten var en historia helt för sig själv … suck

    Sista året kom hon till ett boende, på gott och ont. Men vår ansvarsbörda lättade trots allt, så att vi kunde tänka mer på kvalitetstid tillsammans. Dessutom kom hon även upp ur sängen och kunde bli mobil med rullstol … men hon kom aldrig mer upp på benen mer än ihop med sjukgymnastiken …

    Med facit i hand önskar jag att vi hade gjort flera saker annorlunda, som t.ex. att inte genomfört den där första flytten … men det finns inga ”om” som levererar facit, så det är bara att försöka acceptera de val som gjordes …

    Du lyfter väldigt viktiga frågor och tankar här. Tack för det …
    Kram

  12. Pingback: Kompetens, empati och fingertoppskänsla | Kraka

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *