Just nu pågår en diskussion på sociala media, och även i gammelmedia, om färgen på en klänning. Av någon anledning har färgen uppfattats på olika sätt av olika betraktare. En del säger att den är blå och svart, andra att den är guld och vit.
I en diskussion på FB skrev jag, efter att någon skrivit att den blå och svarta inte var snygg, för att citera korrekt skrev personen: ”mm den svartblå är ju inte ens snygg”. Jag skrev ”Den klänningen är väl inte snygg i någon färg”.
Det är precis så jag uttrycker mig i en diskussion där ämnet inte är mer seriöst än färgen på en klänning. Jag skulle ha sagt på exakt samma sätt om jag suttit vid ett bord med ett antal personer som jag inte känner så väl och några inte alls (vilket var fallet på FB), eller på jobbet om diskussionen kommit upp i fikarummet. Jag ska då påpeka att jag inte känner alla på jobbet speciellt väl, det jobbar mer än 150 personer på den arbetsplats jag var på senast och som jag har i tankarna när jag säger ”på jobbet”.
Jag blir tillrättavisad att min ton är opassande. Själv förstår jag absolut ingenting, för mig är det sagt i den allra neutralaste av toner. Jag framför bara en åsikt, som är min, helt utan att värdera vad andra tycker.
Jag skrev inte: Det var den fulaste klänning jag sett på länge (för det är det).
Jag skrev inte: Jag kan inte förstå hur någon kan ta på sig något så fult (för det undrar jag).
Jag skrev bara: Den klänningen är väl inte snygg i någon färg. Jag tycker inte alls att det på något sätt är värre än att skriva mm den svartblå är ju inte ens snygg. Personligen tycker jag att den svartblå är att föredra om man måste välja en av dem. Men man måste väl inte det va? När man nu inte tycker om klänningen alls.
Jag blev väldigt ledsen av det här bryska påpekandet att min ton inte passar sig. Vilken ton? Tonen personen i fråga tror sig höra? Den ton som inte alls finns hos avsändaren, det vill säga jag.
Eftersom personen i fråga tydligen förespråkar läsarens tolkningsföreträde framför avsändarens så tar jag mig friheten att tolka påpekandet om min ton, och senare i en ytterligare kommentar, påståendet om att jag är hätsk, som att personen vill framföra till mig: Tyst kärring, du har ingen rätt att yttra dig i dagens samhälle. Ditt sätt att vara och tänka är omodernt. Det kommer att dröja länge, väldigt länge, innan jag öppnar munnen, eller pennan/tangenterna i någon diskussion i något forum som inte är mitt eget (jag ”äger” min egen blogg och min egen FB-sida).
Jag har ingen aning om vad det är för klänning som diskuteras, men jag kan väl tycka att man har rätt och framföra sin mening när man inte sårar någon medvetet. Tycke och smak är så olika, och varför får man inte säga det? Så trist det skulle bli om alla tyckte likadant. Grått, grått, grått…fast det är kanske nån som inte gillar den färgen heller. Jag tycker du ska fortsätta säga din mening. Då kan det bli lite intressanta diskussioner.
Äh, jaghade faktiskt glömt lägga in länken till den där klänningen. Men det viktigaste i det jag vill säga är att hela det här med alla lättkränkta människor är att de t r o r att man säger något, de till och med h ö r det fast man egentligen sagt något helt annat.
Diskussionen om klänningen handlar egentligen inte om vilken färg man gillar, utan vilken färg man ser. Men det var inte jag som började uttrycka att någon av färgerna var mindre snygg. Jag hakade bara på något som redan var påbörjat och fick smäll på fingrarna av en lättkränkt person som h ö r d e mig ha en ton. Hur nu det gick till? SciFi is amazing, för att inte tala om dessa 70-, 80- och 90-talister som anser sig ha tolkningsföreträde till ALLT.
Tror egentligen att jag inte fattar ett skvatt, ändå gör jag det.
Lustigt nog. Det kan lätt bli en höna av en liten fjäder.
Hur är det med skadan.Bättre hoppas jag.
Ska se om jag orkar traggla igenom några bloggar, Har försúmmat dig, vet det, Men vi är ju även FB-vänner.
Kram Mi
Ibland har jag funderat på att lägga ner FB. Men jag prövar nu en annan väg – att delta i grupper med positiva flöden. Bokgrupp,släktforskargrupp osv.Jag plockar ständigt bort energitjuvar och meningslösheter. Har funderat mycket på nätet över huvud taget – börjar det inte likna en slaskhink där annars vedertagen vett och etikett plötsligt lyser med sin frånvaro? Där vissa helt ogenerat kan vräka vad som helst i huvudet på sin medmänniska…
Motsvarande din klänning var jag tidigare pga min hund ett kort tag med i en rasklubb på FB -för just min ras. Någon ställde en vänlig fråga och jag gav ett lika vänligt svar -och befann mig plötsligt i något som liknade en smärre rättegång. Varför hade jag uttryckt mej så, av vilken anledning och på vilka grunder kunde jag påstå något sånt… osv. En bezzerwisseramazon med utfällda armbågar tryckte upp mig i ett hörn med ett järngrepp.Dock inte hon som vänligt ställde en fråga,eller ens någon annan.
Jag blev jätteledsen. Och väldigt förvånad. Sen blev jag arg. Jag talade om för bezzerwizzern att jag jobbar proffessionellt med hundar.Då slog tonen om. I nästa ögonblick annonserade jag mitt urträde ur gruppen. Då blev tonen hulkande och gråtmild. Men då hade jag tröttnat.
Jag funderar ibland på vilka de här är som fullständigt går igång på en klänning,på en enkel fråga om hundar osv.Deras utspel liknar mer ett känsloutbrott, än intelligent betéende. Jag undrar om inte det bästa är att göra just som vuxna hundar gör, när omogna,ouppfostrade,”slyngliga” hundar utan rätt sociala koder går bärsärkargång.De rätt ”programmerade” -ignorerar individer med icke önskvärt betéende. Tills önskvärt betéende visar sig. Djur är kloka!!! Tror det här sista får bli min metod för att överleva i ”djungeln”…
Den här diskussionen har gått mig förbi. Det är det mycket som gör eftersom jag vägrar FB.
Men OM någon slänger ut en fråga borde jag få svara på den. Oavsett om svaret är ”rätt” eller inte. OK, jag är kanske för gammal (vad nu det har med saken att göra) för ange då i frågan att det är åldersgräns. Fråga inte efter min åsikt!!!
Såna grejer kan trigga igång kärringen i mig och då är jag inte lätt att tas med.
Så det är nog bästa att jag håller mig ifrån FB 🙂
Det var iofs inte någon som frågade efter min åsikt. Men någon annan hade framfört en åsikt om klänningen och jag utgick från att jag också fick uttrycka min. Det fick jag inte för då hade jag en ”ton” som inte passade sig. Jag förstår inte alls, men tror att det handlar om dels att personen ifråga tillhör dels en åldersgrupp som ofta känner sig kränkt, dels en etnisk bakgrund som ännu oftare anser sig kränkt när någon har en annan åsikt. Även om åsikten inte ens handlar om något av etnisk betydelse. Tråkigt nog känner jag personen även om jag inte umgås med hen till vardags. Jag trodde hen hade lite mer bakom pannbenet än att läxa upp andra vuxna som hen känner ytligt för något som hen tror och inbillar sig ha hört i en helt neutralt skriven mening. Tycker man att den meningen är hätsk har man verkligen allvarliga problem. Speciellt som man anser sig vara expert på kommunikation och är utbildad journalist.
Jag tyckte tvärtom att diskussionerna och de tvärsäkra uppfattningarna om klänningens färg var jätteintressanta eftersom jag själv håller på en del med bildbehandling och funderar på hur konstigt och spännande det är att färger uppfattas olika beroende på vilka färger de omger sig med.
Tråkigt med alla tvärsäkra uttalanden i stil med »det är klart att den är blå, det ser vem som helst«. Det är en attityd som många (jag också) tar med sig på många områden: »Jag upplever den här situationen på det här sättet och om någon annan upplever den annorlunda måste det vara ett missförstånd. Därför ska vi hantera den efter min upplevelse.«