Det är väl så att man, trots sjukdom och elände, inte kan låta livet gå på sparlåga hur länge som helst. En del av det jag brukar kalla livsadimistration måste klaras av oavsett.
Igår fixade jag med mina räkningar, betalade med lånade pengar eftersom jag inte får varken lön eller sjukpenning. Nästa månadsslut blir det ännu kärvare. Men samhället kommer inte att kunna knäcka mig den här gången, trots att FK:s tjänstemän gjort sitt bästa för att totalt ödelägga min tillvaro. Jag har helt enkelt för många bra vänner för att de ska lyckas.
Idag har jag haft tvättstugan. Naturligtvis kunde jag inte klara att tvätta helt ensam, men min son har hjälpt mig med de tyngre momenten och jag har gjort de där sakerna man kan göra sittande: sorterat, stoppat in i maskinerna och vikt tvätten.
Nu har jag krupit upp i sängen för en välförtjänt vila innan jag ska ta bussen för att göra några inköp till kvällens middag. Vi ska äta, umgås och se film med Morgan Freeman. Film där han är med alltså, inte umgås med honom. Även om det säkert hade varit trevligt…
Stackars Dig! Det tar på krafterna att slåss motmyndigheterna
Så härligt att ditt inlägg andas optimism och jävlaranamma trots den trista situationen.
Jag önskar dig en trevlig kväll med Freeman & co!
Kram
Pingback: Livet när det är som bäst – eller andra halvlek av lördagen | Kraka