Bokbloggsjerka handlar, som det låter, om böcker. Varje fredag till måndag skriver ett antal bloggare utifrån en given fråga. Veckans fråga: Den här veckan frågar Annika: Är det bara jag som kan bli ”sjukligt” förtjust i en karaktär i en bok eller på tv/film? Om du klickar på länken hittar du de andra som också svarat på frågan.
Jag tror att jag tidigare nämnt hur mycket jag kände för HP i Anders De La Mottes böcker Geim, Buzz och Bubble. Det var inte så att jag blev kär i honom, men jag kände att jag skulle blivit det om jag träffat honom i verkliga livet. Möjligen skulle jag behövt vara några år yngre också. Men jag har en hang up på just sådana killar och den hänger i fast åren gått. Jag inser dock att just de här killarna är ”dem min mamma varnade mig för” om man ska använda en välkänd sentens.
Någon som jag däremot var sjukt förälskad i under många år är Mickey Kostmayer. Mickey är en av karaktärerna i orginalserien The Equalizer (Mc Call hette serien på svenska). Om honom kan man läsa: ”The character of Mickey, like Control, was an important one for McCall. Although they sometimes didn’t agree on the best way to handle a situation, they were always there for one another. Sometimes it felt as though Mickey was McCall’s right hand, available whenever help was needed. Eventually, there were stories built specifically around Mickey Kostmayer, such as the 4th season ’Splinters.’ These proved to be memorable stories–the ones that showed more of the chemistry and humor between the two characters”.
Det är ungefär trettio år sedan jag var förälskad i Mickey och det har gått över för länge sedan. Men han var min dröm och följeslagare under många år då jag jobbade hårt och dessutom var ensam med en baby att ta hand om. Att se TV-serier var en bra flykt från en ofta överansträngande verklighet. Mickey är fortfarande en person med en speciell plats i mitt hjärta. Men, det är en liten hake, han finns inte på riktigt. 🙂
Det var nära att jag inte kom på vad det var för en serie, var t o m tvungen att googla på det innan jag kom ihåg den. Men den tyckte jag också var bra när det begav sig.
Få vet att nær jag sæger ”tænk inte ens tanken” så ær det ett uttryck jag lærde mig av Mickey Kostmayer. ”Don´t even think about it”.
måste kolla upp de här personerna som jag inte träffat tidigare. det vore nog inte fel att läsa Anders de la Motte
Anders de la Motte ær en mycket bra førfattare som jag varmt kan rekommendera. 🙂
Pingback: Med täcket över huvudet | Kraka